Litteratur

Karl Daniel Törnkvist

Himlen

Norstedts

 

"Kommer arbetarklassen till himlen?" Vem finns i så fall där att ta emot den äldre generationens invandrade finska arbeterskor som i slutet av sina liv städats undan av den svenska vården?

Karl Daniel Törnkvist ställer frågan i sin debutbok "Himlen". Vårdens lysrör i sjukhuskulvertar befolkade av förtvivlade rösters kör blandar sig här med barndomens undflyende bild i vars mitt en slagen moderssiluett anas.

"I lägenhetsslottet/ där sömnen regerar/ där portarna är drömmar/ där följer jag henne genom gallerierna".

 

Finkänsligt blandar Törnkvist vardagsrealism med ett högpoetisk språk som prövar sig fram genom stilar och tonlägen.

En uppgiven, något satirisk kampsång övergår i elegi när den vänder sig mot landet på andra sidan Östersjön för att återkalla minnet av de dödas platser, åberopande den finska mytologins gudar.

"O! Ahti/ Du sysselsätter mina minneshänder –/ med gnisslet från grippern i din hand".

 

Diktjaget samlar de trasiga skärvornas förgångna för att hela och rena som ett försök att återfinna sig själv när de som har förkroppsligat arvet är döda.

I den andra och tredje sviten finner orden en sällsam klang. Törnkvist lyckas här bära den sårade skaran till himlen med en poesi som låter överraska sig själv över det som språket kan frammana.

"men vad fanns i dimman/ först ingenting sedan såg jag honom komma gående/ och en idiot som saknade ett finger/ vem är det där/ så tänkte jag men det där är ju jag/ pulsande i snön".