Här nöts repliker och scengolv

När ljuset släcks i salongen är det så att säga varmrätten som publiken serveras. Hur måltiden komponeras får ingen se. Nu tittar Kuriren in bakom kulisserna till en ny enaktare, kryddad med humor och humör.

4 september 2017 17:00

Det är Pia Widlund som har fastnat för liknelsen mellan en teaterföreställning och ett restaurangbesök. Widlund skriver egna pjäser och böcker, regisserar, undervisar i dans och teater och har nu skrivit "I ensamhetens korridor". Pjäsen kom till sedan Pia Widlund hade skrivit musik som hamnat i byrålådan. En berättelse som hänger ihop med låtarna kom till henne och musiken ska framföras live i pjäsen. "I ensamhetens korridor" har premiär i januari och Kuriren ska följa repetitionerna. Uppsättningen är något av ett vågspel, för när repetitionerna hade startat var det ännu inte klart med finansieringen. Men Pia Widlund är en optimist som driver igenom det hon vill göra.

‒Jag skrev pjäsen med dessa skådespelare i åtanke. Alla tackade ja, säger hon.

‒Vi gör jobbet tillsammans. Det är ett väldigt fruktsamt arbetssätt.

På scenen finns välkända ansikten från somrarna på Djulö friluftsteater. I "I ensamhetens korridor" får de klä sig i en till synes homogen kostym: åldringens. Men en närmare titt ger vid handen att karaktärerna förstås är precis som vilken grupp som helst: helt olika.

Oskar (Ove Nilsson) drömmer sig tillbaka till åren med handelsträdgård, när han kunde andas frisk grönska i stället för lukten av kvävande desinfektionsmedel. Gretl (Marie Magnusson) visar sig ha varit sångerska i ett populärt dansband och brister i tid och otid ut i sång.

‒Tea for two and two for tea, sjunger hon i dagrummet med ett fast dansgrepp om rollatorn, men Sune (Jens Wistbacka), tidigare affärsinnehavare och nu tårtfantast, blir irriterad.

‒Tyst! Jag vill ha tårta! utbrister han.

Ulla (Katarina Hallin) och Anders (Hans Larsson) har varit gymnastiklärare respektive arkitekt i yrkeslivet. De fem karaktärerna konstaterar att "fotvården och frisören är enda sättet att komma ut" numera. En natt lämnar de institutionens korridorer och ger sig ut på äventyr.

Pia Widlund vill fånga ensamheten och vemodet, glädjen och gemenskapen och har insett att hon har hittat ett ämne som sällan får ta plats.

‒Vem skriver en pjäs om ett äldreboende i dag? undrar hon.

Kuriren gör ett första nedslag i repetitionerna en måndagskväll när skådespelarna ska läsa manus för första gången. I den lilla slitna scenlokalen på Dud trängs de fem "äldre" med sina rollatorer.

‒Ska vi prata lite så hääär? frågar Marie Magnusson med knarrig röst, men regissören kommer snabbt fram till att skådespelarna inte ska förställa sig på det sättet.

Pia Widlund kliar sig i huvudet över scenlösningar i Pensionärernas hus där föreställningen ska spelas.

‒Vi får improvisera så det bara skvätter om det, säger hon medan hunden Leidy som har hängt med matte på kvällsjobb nyfiket följer allt som rör sig i lokalen.

Och det är mycket som rör sig. Ensemblen är yster som en skolklass över att vara i gång.

Råvarorna till varmrätten finns hemma. Nu ska ensemblen bestämma hur de tillagas på bästa sätt för publiken. Fortsättning följer.

I ensamhetens

Premiär 20 januari i Pensionärernas hus, Katrineholm.

Stella Olsson och Jonis Andersson spelar boendets två sköterskor Anna och Lelle. I övriga roller: Jens Wistbacka (Sune), Hans Larsson (Anders), Marie Magnusson (Gretl), Ove Nilsson (Oskar), Katarina Hallin (Ulla).

Musiken framförs i pjäsen av av Pia Olby och Karin Bergfjord.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa