Litteratur

Markus Zusak

Inget mindre än ett mirakel

Övers. Anna Strandberg

Norstedts

Markus Zusak tar i så det knakar. Men så har det också tagit honom 13 år att skriva "Inget mindre än ett mirakel". Det är hans första bok efter succéromanen "Boktjuven" – en bok som filmades och såldes i 16 miljoner exemplar i 40 länder. Att det har varit svårt för Zusak att få ihop denna tegelsten till roman efter ett sådant genombrott är inte svårt att förstå.

I fokus för Zusaks nya berättelse står fem minst sagt vildsinta australiska pojkar. Syskonen Dunbar bor ensamma i en förort till Sidney tillsammans med en hop djur efter att ha blivit lämnade av sina föräldrar. Först av sin cancersjuka och högt älskade mamma Penelope, sedan också av sin pappa Michael, som efter det ultimata sveket går under namnet Mördaren. När fadern plötsligt dyker upp och ber sönerna hjälpa honom att bygga en bro möts han knappast av en hyllningskör. Det är bara brodern Clay som är villig att hjälpa pappan. Bron blir ett minnesmärke över det förgångna men också symbolisk länk mellan honom och sönerna.

Det är en i långa stycken grovkornig berättelse om en mansdominerad värld där kraftmätningar och våld aldrig är långt borta. Jag är inte särskilt förtjust i den råa jargongen eller den ordlösa kärleken som trots allt finns där. Lyckligtvis finns en motvikt till allt det grovhuggna i skildringarna av mamma Penelope och pappa Michaels liv. Det är framför allt i kapitlen om den döda modern som romanen är som bäst. Tonen och andhämtningen lugnar sig och blir mer innerlig, som om texten genomsköts av kärlek.

Också Mördaren får ett ansikte längre in i berättelsen. Läsaren möter den konstälskande pojken som försöker men inte vågar hela vägen fram som konstnär och i stället fastnar i murbruk och vardag. Livet är både strängt och prövande för de blivande makarna Dunbar, fast på olika sätt, tills de finner varandra.

 

Livet är en serie händelser som leder oss till nuet, tänker jag när sidorna försvinner under mina fingrar. Eller som Markus Zusak själv har sagt: "Berättelsen om våra liv börjar långt innan vi föds." Det är vackert så. Men dessvärre känns berättelsen ofta överkonstruerad och trilskande. Som om författaren inte riktigt vetat vart han är på väg. Att Zusak trots allt har lyckats få ihop en ny roman och tagit sig genom framgångens skoningslösa nålsöga är trots allt inget mindre än ett mirakel.