Gängkriminalitet möter intimitet i ny pjäs

Gängkriminalitet och manlighet står i fokus när Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten följer upp succéföreställningen "Klipp han". "Bye bye bror" är en pjäs om att lämna en kriminell livsstil och en destruktiv manlig identitet bakom sig.

Vi vill utmana publiken i vad manlig identitet kan vara, säger Ulf Stenberg.

14 januari 2020 11:15

I över tio års tid har Ulf Stenberg och barndomsvännen och kollegan Emil Rosén Adsten djupdykt i olika typer av utanförskap, och gestaltat temat på scen via Teater Fryshuset i Stockholm.

I "Klipp han", som spelades för utsålda hus på bland annat Dramaten 2017/18, gavs en inblick rakt in i dödsskjutningarna som drabbar unga i landets utsatta områden. I uppföljaren "Bye bye bror" skildras hur svårt det är att lämna den kriminella banan bakom sig.

Politisk pjäs

I det här fallet handlar det om två män, spelade av Alexander Abdallah och Robin Stegmar, som spelar verkliga personer som intervjuats under lång tid.

Det här är inget som uppstår när man är 21 år gammal. Att man levt ett helt normalt liv, skött sig, haft ordnade förhållanden hemma, fått betyg i skolan, gått ut gymnasiet, och så går man och köper en pistol och skjuter någon i skallen. Det funkar inte så, säger regissören Ulf Stenberg.
Det här handlar om barn som redan i 6–8 års ålder vallats in i den kriminella livsstilen och som sedan inte vet hur man tar sig ur. Det kanske inte är det vi berättar i den här pjäsen, men det är absolut en politisk pjäs.

Ömsesidigt förtroende

Ämnet och metoden är inte alltid helt lätt att ta sig an och gestalta på scen. Ett ömsesidigt förtroende måste byggas upp, påpekar han.

Det går inte att kliva in i de här miljöerna och tänka att personerna vill snacka. Ibland går det inte som man tänkt sig, men det är en del av ekvationen.

Han beskriver "Bye bye bror" som en relativt rak berättelse, med inslag av koreografi som utmanar den manliga identiteten. Hur ser männen på sin egen manlighet? Vad får dem att känna som de gör, och varför?

Vi har alltid fascinerats av manlig fysisk närhet, och varför många män är så rädda för det, så där har vi tagit ut svängarna ganska mycket. Karaktärerna får vara väldigt intima med varandra. Den röda tråden i allt vi gör är att det är i en manlighetskontext. Hur karaktärerna ser på sin egen manliga identitet och vad i livet som har format dem till de män de är. För det här är i princip uteslutande ett manligt problem, den här typen av kriminalitet och skjutningar.

"Inte ett socialt experiment"

"Bye bye bror", som spelas på Riksteatern med start i Umeå den 15 januari (samt gästspelar på Dramaten i vår) ska inte ses som ett socialt experiment, poängterar Ulf Stenberg. Att använda sig av personer med kriminell bakgrund även på scenen har inte varit aktuellt. En hög konstnärlig verkshöjd är ett måste för att pjäsen ska tas på allvar och nå ut brett, menar han.

Annars är det lätt att det avfärdas som ett socialt projekt där man tycker att det är kul att värstingar får spela lite teater, utan att det blir taget på allvar. Där är vi inte. Vi är en professionell teater, trots allt.

TT: Vad hoppas ni att publiken tar med sig från "Bye bye bror"?

Det kommer nog att vara väldigt olika, men vi hoppas att vi väcker frågan, kanske framförallt hos den manliga publiken, om hur de ser på sig själva i en manlighetskontext. Vem vill jag vara och vilket arv vill jag föra vidare?
Fakta: Ulf Stenberg

Yrke: Regissör och skådespelare.

Född: Född i Boden, men har vuxit upp i Umeå.

Bor: I Nyköping.

Familj: Fru och tre barn.

Aktuell med: Har regisserat och skrivit pjäsen "Bye bye bror" som spelas på Riksteatern. Har chans på en Guldbagge för bästa manliga biroll i filmen "Fraemling". Spelar en av huvudrollerna i HBO:s kommande tv-serie "Björnstad".

Ser helst: Dokumentärer.

Läser helst: Nyheter.


Fakta: Ulf Stenberg om...

...Varför han lägger så mycket fokus på utanförskap i sina pjäser:

Jag har alltid varit engagerad i den typen av frågor och kommer från ett hem där vi ofta har pratat politik och om jämlikhet och ojämlikhet. Dessutom kommer jag från ett ordnat hem med privilegiet att kunna titta på samhället utan att behöva kämpa för att hålla hakan över ytan själv. Jag var med och startade Ungdom mot rasism i Umeå när jag var väldigt ung, och jag blir provocerad av det jag uppfattar som orättvisor. Så har det alltid varit på något sätt.

...Att varva skådespelaryrket med att vara regissör:

Man blir jävligt splittrad. Känslan av att se sin pjäs falla på plats, speciellt när man gjort den tillsammans med sin barndomsvän, är svår att slå. Man ansvarar för hela processen och har utrymme att vara politisk om man vill. Får man en filmroll är det bara att köra och man har inget att säga till om egentligen. Har man tur handlar filmen om ett ämne som man brinner för, då blir det extra kul. Men ibland gör man jobb utan att man har några större ambitioner med att förändra samhället. Men det kan man i alla fall försöka göra som regissör.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Filip Joelsson/TT