Ida Hallgren, psykolog och filosof, leder i höst kursen "Negativt tänkande - bättre blir det inte" på studieförbundet Sensus i Göteborg. Denna Hallgren är trött på det individualistiska tänkandet där den som inte är positiv får skylla sig själv om hon förlorar jobbet eller får stressymptom. Hallgren menar i själva verket att positivt tänkande-kulturen har orsakat bostadsbubblor och finanskriser när folk med ansvar har lallat omkring och missat att se realistiskt på en utveckling som sedan barkar åt skogen.
Själv är jag så trött på att se jobbannonser där företag och organisationer söker en "glädjespridare". Vad är det för nonsens? Som arbetsgivare skulle jag söka efter en kompetent person med lite allvar i. Ingen jädra pajas. "Glädjespridaren" förväntas ofta även ha "många bollar i luften" och vara mycket stresstålig. Visst är det bra att ha kul på jobbet, men vem vill ha en uppskruvad, krampaktigt flabbande kollega som rusar fram i tillvaron? Det är ju bara en tidsfråga innan stackarn skulle gå in i väggen.
I en DN-intervju nyligen fick Ida Hallgren frågan om man inte bara blir mer pessimistisk av att vara negativ. Hon svarar att svåra saker har blivit främmande för många men att livet innehåller lidande: "det är känslor av empati och samhörighet som för oss samman", säger hon i artikeln.
Det är bra att tänka glatt och grunt. Men negativt tänkande kan rusta oss för motgångar och göra oss handlingskraftiga, enligt Ida Hallgren. Jag har ett praktexempel: en släkting till mig, erfaren chef med stort personalansvar i offentlig verksamhet och van vid att hantera precis allt, var på charterresa för många år sedan med make, barn och bror.
Sista kvällen före hemfärd bestämde sig maken och hans svåger för att festa till det lite extra. Min släkting gick och lade sig tidigare och väntade in maken. Som inte kom. Timmarna gick. Min släkting var förstås sömnlös, men kunde inte lämna de små barnen och ge sig ut och leta. Katastroftankarna ligger nära till hands mitt i natten när en vistas på en främmande ort vid ett hav. När gryningen kom hade min släkting, i sitt huvud, planerat makens hemtransport i kista och detaljerna i hans begravning.
Det låter förstås fullständigt makabert, men min kära släkting tänker gärna ett par steg framåt. När maken så småningom dök upp på hotellrummet – i högsta grad levande men i bedrövligt skick sett ur nykterhetsperspektivet – hade han ingen aning om att hustrun bestämt musiken som skulle ackompanjera hans avsked från jordelivet.
Att tänka positivt är stort, att tänka negativt är större. Det är bättre att hantera eländet än gå med näsan i en självhjälpsbok. Allra minst kan man göra som Astrid Lindgren och hennes systrar Ingegerd och Stina, som på ålderns höst började alla telefonsamtal till varandra med "Döden, döden". De väjde inte för ämnet utan klarade av det snabbt och enkelt innan de gick vidare till andra spörsmål, tacksamma över ännu en dag i livet.