Ändå var det en uppryckning jämfört med hur valkampanjen hade förts dittills. Trump har sänkt debatten till en tidigare aldrig skådad nivå, och åtminstone delvis dragit med Clinton.
Denna gång var hans retorik, mätt med hans mått, ovanligt nedtonad – de värsta trumperierna fungerar inte i det här debattformatet. Men Trump var tillräckligt mycket sig själv, och därtill märkbart dåligt förberedd, för att få problem.
Han hade inget bra svar på varför han inte har offentliggjort sin inkomstdeklaration. Han sa att han var smart som undvek att betala så mycket i federal skatt som Clinton menade att han borde göra. Han lade tid på sidospår där han redogjorde för vad han sagt i olika intervjuer. Han avbröt gång på gång såväl Clinton som utfrågaren, och fällde en sexistisk kommentar om sin opponent.
Det mest intressanta, och oroväckande, från svenskt perspektiv var dock Trumps resonemang om utrikespolitiken. Han anser att USA borde ha lagt beslag på Iraks olja, att Kina kan "ta hand om" Nordkorea och att datorintrången i USA inte nödvändigtvis var ett ryskt verk – trots att bevisen är överväldigande.
Trump meddelade två motsatta ståndpunkter om kärnvapenanvändning. USA ska inte vara först med att använda dessa vapen, sa han för att i nästa andetag göra klart att han inte utesluter något.
Men det mest allvarliga var Trumps upprepning av budskapet att stödet till andra medlemmar i Nato inte var självklart, utan villkorat deras bidrag till försvarsorganisationen. Det skapar lätt intrycket i Moskva att ett ryskt anfall på, säg, Litauen eller Estland inte leder till ett amerikanskt svar. Försvagad avskräckning ökar risken för krigshandlingar som lätt spinner utom kontroll och går mot den totala katastrofen.
Replikväxlingarna i dessa frågor var Hillary Clintons största stund under debatten. Hon underströk det villkorslösa stödet till Nato-allierade, betonade vikten av avskräckning och pekade på Ryssland som ett hot. Det är en sådan amerikansk president Europa behöver.