Som att det finns något snällt i alla och att det inte spelar någon roll om en igelkott har svarta eller bruna taggar.
I nästa nummer är det källkritik, inte minst på nätet, som gäller. I berättelsen ”Bamse och den mörka skogen” ser Lille Skutt en brölande skugga, blir livrädd och börjar varna andra från att gå dit. Då sprids ryktet och Bamse, laddad med dunderhonung, ger sig ut på monsterjakt, varpå det visar sig att brölandet kommer från Herr Gris som bränt sig på brännässlor.
”Det här blir inte mycket till tidningsartikel,” säger Nina Kanin, som jobbar som reporter.
”Jo, du kan skriva om att det kan vara smart att ta reda på sanningen i stället för att sprida rykten,” svarar en generad Lille Skutt.
Liknelsen med monstret är klockren. Särskilt i en tid när mantrat att vi måste ta människors oro på allvar går på repeat och det ses som en personlig förolämpning om den egna upplevelsen inte tas för en absolut sanning.
För givetvis har Lille Skutt rätt till sin egen upplevelse – han har sett och hört en brölande skugga – och Bamse tar hans oro på allvar. Men inte genom att elda på rädslan, utan genom att konfrontera problemet och inte nöja sig med ”alternativ fakta”, vilket understryker varför individuella upplevelser inte automatiskt bör omvandlas till sanningar.
Det är inte minst viktigt då vi har en tendens att välja att tro på uppgifter, sanna eller ej, som ligger i linje med vad vi redan tycker. Inte med vad som är rationellt, bevisat och mest troligt.
Eller som Skalman säger till Lille Skutt, som skriker i panik att han har läst på internet att Bamse inte längre blir stark av dunderhonung: Har du kontrollerat källan?