Där finns Margareta, som ung ensamstående mamma tvingades lämna bort sin son och nu jobbar fackligt för att värna de restauranganställdas rättigheter.
Nina, som i den första säsongen gjorde en illegal abort, senare gifte sig till ett instängt liv som hemmafru och nu möts av höjda ögonbryn över att dottern efter skilsmässan bor hos sin pappa.
Gustaf, vars liv skulle rämna om det blir offentligt att han är homosexuell.
Calle, klassresenären som i mitten av 1940-talet bodde med familjen i ett rum och kök, utan rinnande vatten, men bara några år senare flyttar till en modern lägenhet i en nybyggd förort.
Och så bakåtsträvarna. De som vill att det ska vara som det alltid har varit och blir nervösa av hierarkier i upplösning, eftersom de plötsligt inte har ensamrätt på att diktera villkoren.
Ninas ex-man, som inte ville att hon skulle förvärvsarbeta. Margaretas chefer, som fnyser åt reformpigga politiker. Skrockande fackpampar, som tar kvinnors problem som ett skämt.
Än så länge lyser kvinnorörelsens krav på daghem, lika lön, preventivmedel och fri abort med sin frånvaro. Likaså någon som lyfter homosexuellas och andra minoriteters rättigheter, vilket är logiskt. Det är bara 1955 och många år kvar tills garderobsdörren öppnas och glastak sprängs.
Däremot har alla samhällsförändringar, både de som har ägt rum och de som kommer att hända, en sak gemensamt. Ingen sker av sig själv. De är alltid resultatet av att några går före och inte sällan utstår spått och spe.
Dessutom vet vi, med facit i hand, att alla inte var med i framtidstron under rekordåren, i alla fall inte fullt ut. Vi vet att det är den manliga industriarbetaren som är norm och att exempelvis kvinnors rättigheter ses som särintressen.
Det är därför det på Margaretas möten alltid finns viktigare fackliga frågor än att servitriser vill slippa tafsande restauranggäster. Samma sak om någon velat diskutera villkor för etniska minoritetereller homosexuella, trots att rättigheterna i regel har varit gratis. För medan reformer för breda grupper – som a-kassa, sjukersättning och äldreomsorg – kostar pengar, finns det andra framsteg som inte har inneburit några ekonomiska avvägningar.
Det kostar ingenting att homosexuella får gifta sig eller att alla har rätt att välja sin religion och uppföra en lämplig lokal att utöva den i. Inte heller innebär det att någon grupp tilldelas särskilda privilegier, utan bara att alla ska behandlas lika, oavsett sexuell läggning och tro.
I LO-rapporten ”Högerpopulismen och jämlikheten – en essä”, som publicerades tidigare i år, skiljer man på dessa rättigheter, där de ena handlar om ekonomiska villkor och de andra om icke-ekonomiska. Enligt rapporten blir de senare allt viktigare när de materiella behoven är uppfyllda, vilket märks i den offentliga debatten, och det vore nästan konstigt om positionsförflyttningarna inte möttes av en motreaktion.
Så var det på 1950-talet, och så är det i dag, när konservatismen och högerpopulismen inte bara vill minska invandringen, utan även bland annat lockar röster genom att vara emot ”genusflum”, böneutrop och Pride. Det är ingen slump att Ebba Busch Thor (KD) gjorde ett stort nummer av de två första i valrörelsen, och att Stefan Borg från skånska Hörby, som sannolikt snart blir SD:s första kommunstyrelseordförande, kritiserat att kommunen hissat regnbågsflaggor.
Motgångarna betyder inte att det på något sätt är kört. Historien visar att två steg framåt ibland följs av ett bakåt, och att framgång och nya rättigheter handlar om att hålla ut.
Därför är saker som Margareta, Nina och Calle knappt kunde drömma om numera så självklara att få kommer på tanken att protestera. På samma sätt är deras livsvillkor otänkbara i dag.
Och det började i regel med att någon blev heligt förbannad.