Februari fjäskar med ljusa mornar och jag faller som en fura.
Egenlyx är bortom horisonten för de flesta småbarnsmorsor, men plötsligt händer det. Jag är inbokad på en salong jag inte känner till trots att den ligger i mitt eget badrum.
Den 5-åriga skönhetsterapeuten låter mig nådigt vänta i trappen innan hon visar in mig till sin 7-åriga kollega.
I badrummet står det hopplösa pelarbordet i furu som jag så länge försökt smyga ut i förrådet. Jag får sjunka ned på badrumspallen och stoppa mina vintersträva nävar i bakbunken fylld med ljummet vatten och citronolja. Som muzak klingar spelmansmusik på paddan. Sen blir både höger och vänster tass frottéklappad, insmord och masserad till tonerna av Hårgalåten...
Föräldraskapet är en berg- och dalbana. Minuter senare ligger jag på knä och spejar efter borttappade nappar under dubbelsängen. Då sular den ytterst träffsäkra 2-åringen sin halvfulla vällingflaska rätt i skallen på mig. Klånk låter det.
Hon har numera avancerat från prospect till fullvärdig medlem i husets huligangäng. Hon har att brås på. Själv var jag så vild i hennes ålder att jag hade vadderad hjälm inomhus. Dunsen i skallen väcker minnet till liv, månntro om de tillverkas i vuxenstorlek?
En dag på väg hem från förskolan förkunnar 5-åringen att hon och bästisen gått undan för att prata om döden.
‒Mja-haa, svarar jag svävande såsom mödrar gör när livets stora frågor krockar med deras lättviktiga middagsgrubbel.
‒Fast det var så tråkigt så vi började leka istället, säger hon sorglöst och byter ämne.
Barns sätt att tackla livet är avundsvärt. För egen del räcker det med en felstavad låttitel och falsksång för att jag ska kexa ihop i mellomyset.
Allvarligt talat, "Vart har du vart"?! "Inte på grammatiklektionerna i alla fall" tänker jag surt. Det är som någon hällt en deciliter lut i min språkmarinerade hjärna och det krävs två grabbnävar chips för att få mig på humör igen.
Bättre då att dröja kvar vid vardagens gyllene ögonblick. Som när 2-åringen i gryningstimman kilar sig ner mellan mig och sin sovande storasyster och kryper intill med en belåten suck. Eller när jag övervunnit min tumkaparskräck och plötsligt får in snitsen vid huggkubben. I vild frenesi klyver jag tre Ikeakassar späntved och sen eldar jag i köksspisen tills mannen i huset försynt påpekar att det är 24 grader i köket. Lyckan är en egen finnbastu stor nog att slå volter i medan man väntar på vår.