Sverige har en stor stat och en omfattande offentlig sektor, men staten är paradoxalt nog inte alltid stark där den absolut måste vara det. Det är ett bekymmer eftersom folket i en demokrati måste kunna lita på staten.
Tilliten baseras inte enbart på om polisen dyker upp när den behövs, utan också på rättssäkerhet, individens känsla av personlig integritet och på om statstjänstemännen går att lita på. Det handlar om balansen i välfärden mellan att stödja och styra. Det handlar om medborgarskapets innebörd och mycket mer.
Detta gäller naturligtvis generellt och på alla politikområden, men på integrationsområdet blir det särskilt tydligt. Regering efter regering har till exempel genom bidrag och projekt försökt lösa integrationsproblem. Det ordnas språkcaféer och studiecirklar som nog är bra. Men om en ung kvinna inte får gå till språkcaféet eller gå i studiecirkel på grund av att konservativa gubbar tagit makten över bostadsområdet, så förlorar bidrag och projekt helt sin emancipatoriska kraft. Om en företagare inte litar på att rättsstaten skyddar mot brottslighet blir det färre jobb.
Den svenska statsmakten har i jämförelse med många andra länder varit progressiv i frågor som individualism, sekularitet, jämställdhet och hbtq-rättigheter. Men hur ska denna stat agera i en situation där progressiviteten ifrågasätts och åsidosätts av andra maktkoncentrationer? Det har förvisso skett tidigare också, men man kan inte blunda för att det nu sker med förnyad kraft av grupper som inte anser att mänskliga fri- och rättigheter är orubbliga och ska gälla lika för alla. När staten tar steg tillbaka kommer andra krafter att fylla det maktvakuum som uppstår. Det är sällan dessa har individens frihet som första punkt på agendan.
Det finns all anledning för liberaler att fundera mycket mer kring dessa frågor. Det är nämligen få saker som är så förödande för friheten som om staten förlorar sin kraft där den behövs mest.
Christer Nylander
Gruppledare för Liberalerna i riksdagen