Det är trist, för det finns mycket som är bra i partiets skolpolitiska program, som klubbades på kongressen i dag, och som ligger helt i linje med arbetarrörelsens historia. Utan insikten att kunskap är makt, och att bildning och utbildning är vägen dit, hade S aldrig dominerat svensk politik i flera sekler.
Just därför är det märkligt att de i stället för att ta vara på underrubriken ”Alla skolor ska vara bra skolor” väljer strider som inte leder dit. För ja, de som drabbas värst av att gå i dåliga skolor är barn från studieovana hem. Och det gäller oavsett om skolan är privat eller kommunal, har konfessionell, waldorfinspirerad eller ingen inriktning, om eleven använt det fria skolvalet eller tackat ja till kommunens placering.
Därför borde diskussionen handla om hur vi ska se till att skolor som underpresterar antingen lyfts eller stängs, något som skett med flera kommunalt drivna med låg kvalitetunder de senaste åren. Men när självsaneringen inte fungerar, vilket dessvärre händer, är valfriheten viktigare än någonsin, och då måste det finnas skolor med olika huvudmän att välja bland.
För än värre än att gå i en dålig skola, är det att gå i en dålig skola utan att kunna välja någonting annat. Det drabbar tyvärr oftare barn från socioekonomiskt svaga områden, eftersom det är där många av de sämre utbildningarna finns.
Så om S verkligen vill göra någonting för arbetets söner och döttrar, som kongressombuden sjöng hjärtligt om i morse, är det inte valfriheten som ska försvåras. Resursstarka föräldrar kommer alltid att hitta fram till röda mattan. Tror ni exempelvis att kungabarnen gick i skolan närmast hemmet på Drottningholm eller att kungaparet använde det fria skolvalet innan det fanns för gemene man?
Frågan är således inte om vi ska ha valfrihet eller inte, utan om det ska gälla alla eller vara förbehållet nästa generation kungligheter och deras vänner i societeten.
Därför bör S sluta fokusera på områden som inte har något med grund- och gymnasieskolans kvalitet att göra och lägga krutet på att andra punkter i programmet blir verklighet. Som att se över hur skolpengen är konstruerad, stärka studie- och yrkesvägledningen, höja statusen på yrkesprogrammen och införa läxhjälp och lovskola.
För en liberal ledarsida är det dessutom en lättnad att kongressen strök meningen ”när den som inte har någon hemma som är bra på matte får hjälp av någon som redan räknat färdigt alla tal i boken”, som var föreslagen att bli partipolitik.
Budskapet går stick i stäv med principen att alla elever är i skolan för sin egen skull och för att få utbildning. Inte för att ge utbildning eller vara frökens hjälpreda.