Då kommer det att skada förmågan att hantera svåra sakfrågor och ekonomiska eller säkerhetspolitiska hotbilder. Nästa mandatperiod kan väntas innehålla både det ena och det andra.
Det slags politik som nu dominerar drivs i stället av taktikmakare, och begränsas av ekonomiska lobbyistintressen. Det är mycket signalpolitik och än mer av negativt kampanjande. Vad det kan resultera i är ett intolerant och oliberalt samhällsklimat, där hinder dessutom läggs för en liberal ekonomisk politik som stärker välfärdens ekonomiska grund.
Något annat som redan skadats är något det finns ökat behov av när farorna ökat i vår omvärld, samtidigt som demokratins handlingsförmåga hotas då parlamentariskt knepiga situationer utnyttjas av extremister inställda på utpressning.
Det behövs ett ökat mått av samarbetsförmåga och av demokratisk sammanhållning, såväl inom Sverige som med vänskapligt sinnade länder. Vare sig slagorden handlar om ”rödgrönt” eller om ”allians” har blockpolitiken i dess krampaktiga, utarmade form blivit ett hinder för klart tänkande och konstruktiv reformpolitik. Den utnyttjas dock av närsynta organisationsintressen för att hindra samhällsnyttiga uppgörelser.
Listan är inte kort på ämnesområden där debatten delvis handlar om fel saker, eller där det mer betydelsefulla försummas.
I skattepolitik, näringslivsklimat och utbildningskvalitet finns nycklarna till att komma rätt i en lång rad andra frågor, däribland resurserna för äldreomsorg och sjukvård, arbetsmarknad, nyinvandrades anpassning samt förbättrad jämställdhet. Det finns skatte- och skolreformer att bygga vidare på, att återupprätta och fullfölja.
Kombinationen av försvars- och säkerhetskostnader samt ökade vårdresurser vid ändrad ålderssammansättning gör att sänkt skattetryck nu inte kan vara realistisk borgerlig politik. Däremot borde liberaler, socialdemokrater och konservativa se ett gemensamt intresse i att ta itu med den extremt hårda beskattningen av inkomsthöjningar, dels i många av näringslivets viktigaste nyckelgrupper, dels i andra inkomstskikt där sådant som bostadsbidragens nedtrappning utgör motsatsen till arbetslinje.
Att flytta om skattebörda, även genom att ta bort kryphål och undantag och göra ett byte från premiering av högbelånade hus till sänkt inkomstskatt, ger långt större möjligheter att få näringslivet att expandera. Det kan hålla sysselsättningsgraden uppe och öppna för många av dem som ännu står utanför arbetslivet.
Då är det också viktigt att inse att det inte är sjukvården – som länge varit och fortfarande är i internationell toppklass – utan utbildningen som är det viktigaste området för kvalitetsförbättring, bättre personalrekrytering och större insatser för arbetsmarknad och samhällsekonomi. Uppryckningen och attitydförändringen i utbildningsväsendet är bara påbörjad, den behöver fullföljas ihärdigt och omfatta även de svagare sidorna av högskolenivån.
Konflikten om skolors avkastning på riskerat kapital är en av symbol- och signalpolitikens manifestationer. Andra frågor är i stället de viktiga för höjda kunskapsresultat och för att skolan ska bryta upp klasskillnader i stället för att fördjupa dem. En är att resursfördelningen mer kan styras av socioekonomiska behov. En annan är antagningsreglerna. En tredje är en lönestruktur som möjliggör rekrytering av många och skickliga lärare.
En bra skola i en vital marknadsekonomi är en kraftfull faktor för att utjämna sociala skillnader och påskynda nyinvandrades etablering och inkomstutveckling.
Åt rakt motsatt håll verkar alkohol och narkotika, som fördjupar klasskillnader, skapar ohälsa och stimulerar kriminalitet – men skadar produktiviteten, som är välfärdens grund.
Brottsligheten har blivit ett område där vissa motiverade straffskärpningar och förbättrade spaningsmetoder åtföljs av ökande doser av missriktad, partisekreteraraktig signalpolitik – samtidigt som alkoholens och narkotikans väldiga betydelse för otrygghet och utslagning ofta tonas ned eller förtigs.