Det visste vi. Den parlamentariska matematiken är lika besvärlig som efter förra valet men situationen som helhet är svårare.
Principen att största block får bilda regering, som efter valet 2014, har övergivits. Det är därtill svårare för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Orsaken är Sverigedemokraternas storlek och villighet att sabotagerösta i budgetomröstningen. Det visade de 2014. I slutvoteringen, när det egna förslaget hade fallit, röstade SD på Alliansens gemensamma förslag i stället för att, i enlighet med parlamentarisk praxis, lägga ner rösterna.
Fortsättningen är känd. Det blev först en formell decemberöverenskommelse och när den föll uppstod en informell sådan som innebar att de borgerliga partierna under de följande tre åren lade var sin budget i stället för en gemensam. Därmed kunde regeringen luta sig mot Vänsterpartiet, få igenom sina budgetar och sitta mandatperioden ut.
Att nästa regering kommer att baseras på något av de två traditionella blocken är inte längre en självklarhet. Men det gäller att dra lärdomar från den gångna mandatperioden.
Den kommande regeringen måste ha ett underlag som åtminstone räknar fler mandat än vad SD har tillsammans med något annat parti eller block. I annat fall lever regeringen farligt. För att få igenom sina budgetar måste regeringen då söka SD:s stöd. Det innebär att de framtida regeringspartierna måste överge det som de har sagt under hela valrörelsen – att de inte ska samverka med SD.
För att få ihop en regering som inte hamnar i det beroendeförhållandet till SD krävs en blocköverskridande regeringskoalition. Allra helst en blocköverskridande regering. För att låsa upp blocken kan det behövas kreativa lösningar.
Ledarsidans återkommande medarbetare Åke Wredén presenterade ett par sådana i Nerikes Allehanda i lördags. En är att statsministern hämtas utanför partiledarkretsen. En annan att statsministerposten ges till ett mindre parti. Det skulle kunna luckra upp låsningarna mellan tidigare motståndare, minska gamla personkonflikter och göra det möjligt att samlas kring delvis andra frågor än de som har förlamat politiken hittills.
Det är ett långskott. Men vem har i dag en bättre idé för vägen framåt?