Ryssland har inte haft val i egentlig mening sedan år 2000 då Vladimir Putin valdes för första gången. Boris Jeltsin avgick på nyårsafton varpå Putin, då premiärminister, blev tillförordnad president. Därmed var saken klar, ingen kunde hota Den Utvalde.
För det var det Putin var – utvald av Jeltsin och kretsen runt honom. Den tidigare chefen för säkerhetstjänsten FSB skulle säkra deras makt och privilegier. Trodde de.
Under 1999 var allt detta hotat. Boris Jeltsin var sjuklig och impopulär. Den ryska ekonomin hade inte återhämtat sig efter finanskrisen och rubelkollapsen 1998. Oljepriset var jämförelsevis lågt. Ryssland hade tvingats till en förödmjukande fred med utbrytarrepubliken Tjetjenien somi praktiken blevsjälvständigt.
Jeltsinkretsen utmanades inifrån av två grupper. Den ena leddes av Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov under varumärket Fosterlandet. Den andra gruppen, kallat Hela Ryssland, samlade mäktiga regionala ledare under ledning av S:t Petersburgs guvernör Vladimir Jakovlev.
1998 hade de båda grupperna gått samman i en gemensam rörelse Fosterlandet-Hela Ryssland (OVR) och stöddes av oligark Vladimir Gusinskijs medieimperium Media Most med tv-kanalen NTV. Deras opinionssiffror steg.
OVR tog sikte på parlamentsvalet 1999. Luzjkov såg ut som en svårslagen kandidat i presidentvalet 2000. Hans kombination av nationalistisk retorik, kritik mot 1990-talets privatiseringar och renommé som en person som fick saker gjorda tilltalade en bred väljarskara i Ryssland.
Vad ett sådant maktskifte skulle betyda för Rysslands politiska färdriktning i stort kunde ingen svara på. En sak var dock säker: Jeltsinkretsen, presidentens familj och närstående oligarker, skulle sopas bort.
På sensommaren 1999 ändrades allt. Milis från Tjetjenien gick in i den ryska grannrepubliken Dagestan och ockuperade flera byar. Medan striderna med ryska styrkor pågick sprängdes bostadshus i Ryssland. Den ryska regeringen placerade ansvaret på tjetjener. Allmänheten accepterade förklaringen, trots att omständigheterna bakom hussprängningarna har förblivit mystiska.
Den politiska spelplanen var omkastad. Kriget i Norra Kaukasus överskuggade alla andra diskussionsämnen i Ryssland. Den nyutnämnde premiärministern Vladimir Putin lovade medborgarna revansch. Och det handlade inte bara om hämnd för hussprängningarna. Kriget rörde vid något djupare. Det talades i termer av att det kuvade Ryssland reste sig. Låt gå för att det innebar att bomba några av dem som man såg som ryska medborgare.
Alla aktörer av betydelse rättade in sig i ledet. Medierna rapporterade makthavarnas friserade version av kriget. Putin blev krigsledaren som inte kunde ifrågasättas. OVR dämpade tonläget och förlorade parlamentsvalet. Luzjkov gav upp sina presidentambitioner. OVR gick så småningom in i det gamla regimpartiet Enighet för att forma dagens Enade Ryssland.
Väl på presidentposten knäckte Putin, en efter en, alla som kunde hota hans maktställning, även flera av dem som tidigare hade stött honom. De medieägande oligarkerna jagades i landsflykt eller låstes in. Deras företag styckades upp och togs över av staten eller dess närstående affärsmän. Regimen tog kontroll över de stora tv-kanalerna. Direktvalen av guvernörer avskaffades.
Så har det fortsatt. Om du är oppositionell i Ryssland och har framgång med det, kan du räkna med att det snart knackar på din dörr. Därefter väntar rättsprocesser, exil eller en våldsam död, som för den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov.
Den ryska statens kontroll över näringslivet är betydligt starkare i dag än för 18 år sedan. Men även denna regim producerar hovmiljardärer. De gamla oligarkerna är utbytta mot Putinnärstående affärsmän.
Rysk ekonomi är helt råvaruberoende. Investeringsklimatet är uselt, i huvudsak på grund av korruption. Statsapparaten är ineffektiv och svällande.
Aggressionen mot Ukraina har isolerat Ryssland internationellt. Försök att destabilisera andra länder genom cyberkrigföring och informationsattacker, liksom rysk statsterror, höjer konfliktnivån mellan Ryssland och omvärlden ytterligare.
Under Putin har Ryssland, tack vare höga råvarupriser och en växande världsekonomi, blivit mer välmående än för 18 år sedan. Landet är dock fattigare än vad det borde vara, mer inåtvänt, mer neurotiskt vapenskramlande och chauvinistiskt. Farligare för omvärlden. Farligare för oss.