Båda syftar till att skapa en upplevd säkerhet, ibland även ökad frihet. Inte genom att förbättra tryggheten och förhållanden för alla, utan genom separation som anses gynna en själv.
Idén är långt ifrån ny. När vi för drygt hundra år sedan började intressera oss för intellektuellt funktionshindrades villkor, var syftet att hjälpa dem att utvecklas efter förmåga och i viss mån att se till att de fick skydd.
Några decennier senare, när rasbiologin slagit igenom, hade målsättningen ändrats. Då var det inte längre de begåvningshandikappade som skulle skyddas från övergrepp från omvärlden, utan övriga som skulle skyddas från dem. Inte minst eftersom det ansågs sannolikt att de skulle ”ligga samhället till last” och därför inte passade in i folkhemsbygget. (DN, 24/4)
Samma perspektivskifte märks i dag. För inte särskilt länge sedan hade vi den enskilda som flyr från krig och förtryck som utgångspunkt i den allmänna debatten. Numera föreslår politiker av olika färger hårdare gränskontroller, tuffa villkor för familjeåterförening, fotboja och fler förvarsplatser.
Även om det inte sägs rakt ut är undertonen att vissa kan – och till och med bör – behandlas med mindre respekt än andra, och det är värt att notera hur diskussionen på kort tid har förskjutits. Från att ”vi” skulle skydda ”dem”, är det numera ”vi” som ska skyddas från ”dem”.
På den andra sidan av murbygget finns människor som har gett upp. I alla fall på det samhälle som vi har i dag, och därför funderar på hur de ska kunna få en fristad, där övriga världen stängs ute.
Det tydligaste exemplet är gated communities, dit bara boende och deras gäster har tillträde. Men det finns även de som har dragit drömmen om Eldorado ytterligare ett steg, genom att bilda Liberland. En påhittad stat som ligger på en träskmark på gränsen mellan Serbien och Kroatien, där missnöjet över skatter, invandring och byråkrati flödar fritt (DN, 28/4).
I dagsläget har nästan 450 000 människor anmält sitt intresse för att bli medborgare. Bland dem finns svensken Joakim Jacobsson, som tror att Sverige kommer att falla likt romarriket och han säger sig inte ha någonting att förlora.
Även om varje människa är unik, är världsbilden långt ifrån ovanlig, utan tvärtom i centrum av storpolitiken i helgen. Enligt en rapport från universitetet Sciences Po i Paris står morgondagens presidentval i Frankrike inte mellan höger och vänster, utan mellan hopp mot förtvivlan, där optimisterna röstar på Macron och pessimisterna på Le Pen (DN, 4/5).
Det är inte omöjligt, utan tvärtom troligt, att de senare har en del gemensamt med Joakim Jacobsson, som uppenbart längtar efter kamratskap, som han menar finns i Liberland. Där ska grannarna ha samma mål och värderingar, vilket gör att motsättningar saknas och det blir enkelt att få jobb då invånarna solidariskt hjälper varandra.
Det är samma vy som missnöjespartier, likt Le Pens, brukar måla upp av dåtiden. Trots att den verkligheten aldrig har funnits och heller aldrig kommer att finnas.
Det gäller oavsett hur höga murar vi bygger – eller om vi väljer att bosätta oss mitt i ett träsk.