Jag är en kvinnlig Papphammar, det har jag varit länge. Redan under skolåldern motiverade gympamajjen mitt kassa betyg med att ”jag inte var lika koordinerad som de andra ungdomarna”.
Det har jag inte vuxit ifrån. Snarare tvärtom. Efter en lunchdejt med familjen på restaurang Gula Måsen återvänder jag insmord i kolasås till redaktionen.
När femåringen försynt efterfrågade efterrätt sade den bussiga och bjussiga jobbmorsan självklart ja. När jag kvitterat ut den stora glassen med kolasås och jag står där med brickan knackar en vänlig dam mig på axeln.
-Se upp så du inte snubblar på dina långa snören, säger hon.
”Snören? Jag har ju stövlar med blixtlås” hinner jag tänka innan jag upptäcker att omlottklänningens meterlånga tampar hänger utmed sidorna.
Sekunder från en blottarchock på Gula måsen grips jag av panik och lyckas välta glassen över mig. Varje ansats till att räta upp bägaren samtidigt som jag krampaktigt skyler mig med klänningstyget leder till att jag glaserar mig själv med ännu ett lager klibbig smet.
Som vikarierande flugfångare med blossande kinder återvänder jag till bordet. Där förtöjer jag de där förbaskade snörena med dubbel dubbelknut i midjehöjd. När jag lägger koftärmarna på bordet klibbar de fast. Det är bara att acceptera. Jag är inte lika koordinerad som de andra mammorna …fast rätt underhållande i all min klumpighet.