Det märks i kommuner och landsting också, som framgår på nyhetsplats i dag och i en serie artiklar de kommande dagarna. Liksom i näringsliv och stat har informatörer många slags arbetsuppgifter. Bara en del går ut på att påverka opinion – eller på att försöka lura, eller hjälpa, oss i pressen.
En stor arbetsgivare behöver ha rätt mycket personalinformation. En stor serviceorganisation med tiotusentals eller hundratusentals patienter eller kunder behöver ha lättillgänglig, lättläst information, ibland på flera språk. I exempelvis ett landsting förklarar det en stor del av antalet anställda med informationsuppgifter. Att det kan förklara en rätt snabb ökning, eller skillnader mellan likartade kommuner, är mer tveksamt.
Det mer kontroversiella eller riskabla är i alla fall en annan grupp kommunikatörer, som har till jobb att försöka påverka nyhetsförmedling eller opinioner.
Tre professorer, Chistina Gersten, Bo Rothstein, och Stefan Svallfors gav 2015 ut en bok om dem och en del andra som de kallade ”policyprofessionella”. De intervjuade sådana hos kommuner, kanslihus, pr-byråer, tankesmedjor och liknande. Boken hade svåra brister och ökade inte min beundran för högskolornas statskunskap, socialantropologi och sociologi. Men utspridda i den fanns ändå en del värdefulla iakttagelser.
En anonym anställd på ett fackförbunds utredningsavdelning pekade på att fackliga organisationer byggt ut ”kommunikationsavdelningarna” men nedrustat sin ”intellektuella kapacitet” då de mer börjat med att ”positionera sig, vårda varumärken och triangulera”.
Iakttagelsen är en varning att begrunda, även för kommun- och landstingsråd och förtroendevalda i partierna. Jag skrev på annat håll (Frisinnad Tidskrift 2015/5) om hur de som ”professionellt marknadsför, förpackar, manipulerar, reagerar, lägger ut villospår och desinformerar” verkar ha blivit fler. Men trots allt tal om tankesmedjor tycks motsvarande ökning inte ha skett av dem som ”för sina uppdragsgivare analyserar problem och letar efter lösningar och kompromissmöjligheter”.
Har detta smugit sig in även i kommuner och landsting? Det bör de som förvaltar skattepengarna fråga sig. De kan också jämföra de delvis märkliga skillnaderna mellan sörmländska kommuners utlägg för informatörer. Jämförelsen Eskilstuna – Nyköping ser inte så bra ut för Eskilstuna.
Ett färskt prov på något mindre bra hämtar jag från Katrineholm. Kommunledningen skulle för fyra miljoner köpa bort en pizzeria ur Stadsparken för att byta stil och meny. Då kommunstyrelsen samlades för att besluta fick den ett underlag, som skulle bli offentlig handling, där nästan all väsentlig information var utelämnad. Men presskonferens hade redan hållits. Från den hade en kommunal ”kommunikatör” skickat ut en officiös nyhetsartikel på hemsidan, med lovprisning av beslutet och en bunt reklamord från översta kommunalrådet.
I en kommun där det inte fanns lokalpress kunde sådan manipulation lättare ha lyckats. Nu blev det i stället kritisk granskning i Katrineholms-Kuriren.
Exemplet visar på något som också kan dölja sig bakom svällande kostnader för ”kommunikation”. Fler märkliga saker tas upp i de närmaste dagarnas nyhetsartiklar.