Jag menar ramaskriet efter Skolkommissionens förslag om att införa lottning till populära skolor. Ifall jag inte hade litat blint till alla politikers och opinionsbildares inneboende hederlighet hade jag faktiskt misstänkt att vissa gjorde sitt bästa för att missförstå.
För det är givetvis inte tal om att lägga alla Sveriges elever i en tombola och slumpa Flensbon till Eskilstuna, medan katrineholmaren placeras i Strängnäs, vilket det framstod som när man följde debatten. Förslaget handlar om att lottning ska kunna vara ett av flera urvalsinstrument när det är fler sökande än platser. De andra är framför allt syskonförtur, geografisk närhet och verksamhetsmässigt samband (exempelvis om barnet gått i en förskola som hör ihop med skolan).
Själv gillar jag egentligen inga av kriterierna eftersom jag ogillar när vissa barn får fördelar på andras bekostnad. Något som tyvärr är omöjligt att undvika, om inte alla skolor är precis lika bra (eller dåliga) och har exakt samma pedagogik och inriktning.
Närhetsprincipen gynnar barn vars föräldrar haft möjlighet att bosätta sig i ett visst område, på bekostnad av barn till föräldrar som har en annan postadress. Syskonförtur gynnar småsyskon på storasyskons och ensambarns bekostnad. Kötid gynnar barn med föräldrar som bryr sig om skolan, tänker långsiktigt och inte flyttar strax före skolstart eller mitt i skolgången. Detta på bekostnad av barn med föräldrar som flyttar alternativt inte har intresse eller förmåga att göra välinformerade val.
Det visar på två saker. Dels att de som får plats i en översökt skola alltid kommer att få det på bekostnad av dem som inte får plats, oavsett vilka urvalsinstrument som gäller. Dels att vi inte har, och heller aldrig har haft, ett helt fritt skolval, eftersom det skulle förutsätta att alla skolor är skyldiga att ta emot alla som söker, även närvare sig lokalerna eller lärarna räcker.
Det vi däremot har, och med största sannolikhet kommer att ha även i framtiden, är möjlighet för föräldrar och elever att önska skolor, vilket är något vi ska värna. Och för att nyansera debatten vore det bra om vi slutade låtsas att vissa urvalsinstrument är mindre slumpmässiga för det enskilda barnet än andra.
Kötid och närhetsprincip har lika lite med en sexårings meriter och ambitionsnivå som lottning att göra. Därför håller inte motiveringen att flit och ansträngning ska löna sig, när man diskuterar urval till grundskolan. Ett annat mantra som rimmar illa är att ett barns framtid inte ska bero på lotten, eftersom vilken grundskola en elev råkar gå i aldrig får vara avgörande för framtiden. Det ringar i sin tur in det stora problemet,som är det vi egentligen borde diskutera, nämligen hur vi skapar ett stabilt skolsystem, där alla elever får den utbildning de har rätt till, och däringen skolplacering får föräldrarna att känna att deras barns liv är, om inte förstört, så påbörjat i motvind.
När det är verklighet – och det måste bli verklighet – kommer den överhettade skolvalsdebatten antagligen att kylas ner.