Efter ringdansen väntar fyra, fem eller kanske till och med sex veckors ledighet – om man är vuxen och har fast jobb. Är man skolelev börjar semestern minst en vecka tidigare, ibland två, och fortsätter en bra bit in i augusti innan det är dags för terminsstart.
Det betyder att 6-18-åringar ofta har dubbelt så lång sommarledighet som sina föräldrar, samt ledigt vid jul-, påsk-, sport- och höstlov. Sammantaget blir det ungefär 16 veckors semester per år, nästan en tredjedel av året, vilket få föräldrar är i närheten av att matcha. Särskilt inte om de är ensamstående.
Det är ingen naturlag att det ska vara så. I rapporten ”The Organisation of School Time in Europé” framgår att tyska elever i regel har sex veckors sommarlov, norska och franska åtta. Vidare har svenska elever bara 178 skoldagar om året, medan exempelvis de danska och italienska har 200. (TT, 27/6)
Låt oss pröva tanken att plocka några russin ur andra länders skolorganisationer, och dra ner antalet lovveckor till tio: sex på sommaren, två runt jul, en vid påsk och en på hösten. Då kommer barnen upp i en ledighet som en hel del föräldrar har en chans att möta, med lite hjälp från släkt och fritids.
Samtidigt frigörs ytterligare tid för eleverna att nå målen, vilket framför allt gynnar dem som kommer från socioekonomiskt svaga hem, vars föräldrar inte har möjlighet att fylla loven med upplevelser. Det är de eleverna som tappar mest i kunskap under längre ledigheter – studier visar att vissa går flera månader bakåt – eftersom deras dagar inte består av stimulans och utmaningar, och det ofta saknas lämpliga böcker och tidningar hemma.
Därför är en minskning av perioderna när elever med gynnsam socioekonomisk bakgrund drar ifrån, och de med minst gynnsam backar, en träffsäker satsning för att utjämna skillnader och ge alla likvärdiga chanser till bättre skolresultat.
Vi börjar med att korta sommarlovet. Man hinner med mycket sol och bad, resor och kultur, på sex veckor.