Ett sätt är att jämföra över tid. Hur är situationen i dag, i fjol, året innan och så vidare i ett par decennier? Då får man en hygglig bild av varifrån vi kommer, var vi befinner oss och om kurvan är på väg upp eller ner.
Problemet är att det är svårt. Minnen bleknar, justeras och är inte alltid lätta att sätta i sina sammanhang.
Att jag enligt mitt minne flera gånger väntade i en evighet på akuten som barn, medan jag i vuxen ålder i princip har fått träffa en läkare innan jag hunnit slå mig ner i väntrummet, säger ingenting om ifall Sveriges akutmottagningar generellt har kortare väntetider i dag än på 1980-talet.
Det är här mediernas faktagranskningar kommer in i bilden. Nedslagen stannar inte vid ögonblicksskildringar, utan gör just jämförande studier som utgår från siffror.
Ta sysselsättningen. Av tonläget i debatten är det lätt att tro att var och varannan person går hemma. Samtidigt visar Dagens Nyheters ”Fakta i frågan” att inget annat EU-land har haft lika hög sysselsättningsgrad och arbetskraftsdeltagande under 2000-talet som Sverige i dag.
Och det beror inte på sänkta löner, som gör de rika rikare och de fattiga fattigare. Alla grupper har fått ökade inkomster. Däremot har de högsta inkomsterna ökat mest, men även de som har det sämst ställt har fått förbättrad köpkraft.
Utom pensionärerna?
Fel igen. Staffan Landins staplar visar att många tror att andelen fattiga pensionärer har ökat. I själva verket har pensionerna efter skatt blivit högre, både för genomsnittspensionären och för dem med lägst pensioner.
Samma missuppfattning finns om mordstatistiken. En klar majoritet tror att 2010-talet ligger i mordtoppen, när det i själva verket skedde fler mordfall på 1980- och 1990-talen. Samtidigt har dödsskjutningarna blivit fler på senare år, vilket dock inte gäller övrig brottslighet i utsatta områden.
Men välfärden – den har väl ändå utsatts för rejäla neddragningar?
Återigen talar ”Fakta i frågan” sitt tydliga språk. Sedan 2007 har grund- och gymnasieskolan fått mer pengar och kostnaden per elev har ökat i förhållande till BNP per capita. Emellertid har vårdköerna blivit längre, samtidigt som överlevnaden i många sjukdomar är högre än någonsin tidigare.
Inget av det här betyder att allt är bra. Det finns ingen motsättning mellan att någonting har blivit bättre och att det finns problem. Däremot betyder det att samhället inte är på väg rakt ner i helvetet, förutsatt att vi inte redan befinner oss där och traskar runt.
Tendensen att måla verkligheten i mörka färger är inte unik. I Sydsvenskan/HD skriver David Ahlin på Ipsos att globala studier visar att vi ofta är felinformerade om förhållanden i samhället och att mönstret är tydligt: vi tror att saker är värre än de är, eftersom vi i regel överskattar omfattningen av det vi är oroliga för och vår överlevnadsinstinkt gör att vi reagerar mest på negativa nyheter (13/8).
Därför är det lätt att spä på rädsla med överdrifter och negativism, vilket inte ens toppolitikerna håller sig för goda för. Trots högkonjunktur, god sysselsättningsgrad och låg statsskuld har partiledarna under mandatperioden blivit allt mer pessimistiska i sina tal, och de använder sig oftare av en mörkare retorik om kriser och kollaps (DN, 21/7).
Det är alltså inte särskilt konstigt att den vanligaste missuppfattningen, enligt Staffan Landin, är att saker blir sämre även när de blir bättre, eftersom det inte är hela verkligheten som styr vår samlade bild av verkligheten.
Mediernas faktagranskningar inför valet är ett sätt att utjämna balansen mellan förnuft och känsla.