Jag kan inte komma på någon annan samtida statsman som svarar mot den beskrivningen än Recep Tayyip Erdogan, Turkiets diktator i vardande.
Som premiärminister och partiordförande för reformislamistiska AKP luckrade Erdogan under 00-talet upp gamla förbudslagar, släppte in luft och ljus i militärens “djupa stat”. Metoderna var hårda, men det ville ingen tänka på då.
Så småningom stod det emellertid klart att Erdogan inte bara röjt undan militärerna för att frigöra Turkiet, utan för att de stod i vägen för hans egen marsch mot makten.
Saker och ting började spåra ur efter 2011, när Erdogan trasslade in sig i Syrienkriget. Ju sämre det gick, desto mer skruvade han upp sin aggressiva, populistiska retorik.
2013 krossades protesterna på Taksimtorget. Året därpå övertog Erdogan presidentposten från sin liberalare AKP-kollega Abdullah Gül, och drev sedan hårt på för utökad presidentmakt. 2015 övergav han fredsprocessen med kurdiska PKK för att få ultranationalisterna att stödja en ny grundlag.
Den 15 juli 2016 var presidenten nära att dödas av upproriska militärer. Han anklagade Gülenrörelsen, ett islamistnätverk som tidigare verkat inom AKP men hamnat på kant med Erdogan.
Det blev startskottet för en våg av repression där tiotusentals gripits för misstänkt “gülenism”. Med sådana medel lyckades Erdogan till sist lotsa sin nya grundlag till hårfin seger i en folkomröstning.
Nu ligger allt på plats för enväldet, utom en detalj. Erdogan måste segra i valen också, annars hamnar all denna makt i händerna på en motståndare. Datumet är satt till november 2019, men det kan ändras – och presidenten lär inte sky några knep för att vinna.
– Såsom opinionsläget och det politiska spelet ser ut i dagens Turkiet efter den ytterst knappa segern i folkomröstningen, trots ett massivt regimövertag och trots gällande undantagstillstånd, kan detta bli svårt att klara av med “lagliga medel”, säger Michael Sahlin, tidigare ambassadör i Ankara.
Erdogans skarpaste vapen har alltid varit oppositionens splittring. AKP samlar ungefär halva väljarkåren, men partiets motståndare är splittrade mellan sekulära kemalister och turkiska respektive kurdiska nationalister.
För första gången riktas emellertid blickarna mot en tänkbar utmanare från AKP, förre presidenten Abdullah Gül.
– Gül har konsekvent uttalat kritik mot Erdogans presidentsystem och sagt sig vilja verka för demokrati, rättsstatlighet och EU-närmande, sådan den statliga politiken var under hans tid som president, säger Sahlin.
Erdogan har reagerat med raseri, och den dag Gül lanserar en officiell kandidatur lär det tunga artilleriet komma fram. Kanske hittar myndigheterna vid lämpligt datum en koppling till Gülen-rörelsen?
Mycket hänger i vågskålen för Turkiet just nu.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.