Eller mer exakt: 34 133 personer bodde i kommunen 31 december 2017, enligt siffror från Statistiska Centralbyrån som presenterades på onsdagen. Därmed har Katrineholm nått det mål som sattes i kommunplanen för 2015-2018 om minst 34 000 invånare 2018. Det långsiktiga målet är 40 000 till år 2030.
Kommunens politiska ledning har sannolikt redan börjat skriva hyllningstexter till sig själv. Kanske har en tårta inhandlats.
Men innan kommunalrådet Göran Dahlström (S) sätter skedeni tårtan och börjar hamra på tangentbordet bör han påminnas om en sak: Befolkningsökningen i Katrineholm under de senaste tre åren, liksom under tillväxtåren dessförinnan, är ett resultat av invandring. Samma invandring som Dahlström kritiserar i tid och otid.
Nettot för Katrineholm av de tre senaste årens födelseöverskott samt in- och utflyttning inom Sverige är i princip plus minus noll. Samtidigt har nettoinflyttningen från utlandet,räknat år för år, gett kommunen nästan800 nya invånare.
Det är ett mönster som gäller i olika grad för Sörmlands kommuner i stort. Utan invandring hade vissa kommuner, som Flen och Vingåker, kraftigt minskat i befolkning medan andra kommuner, som Eskilstuna och Strängnäs, hade haft en blygsam befolkningsökning. Den svenskfödda befolkningen räcker helt enkelt inte till för att få hela Sörmland, eller för den delen hela Sverige, att växa.
När sörmländska politiker talar om sina kommuners utveckling är denna bild antingen nedtonad eller, som hos Dahlström, helt osynlig. Invandring diskuteras nästan uteslutande i problemtermer. Inte som den kraft som lägger grund för kommunernas positiva utveckling.
Utan den hade det funnits mindre inkomster, som utjämningssystemet gör ungefär lika stora per capita i alla kommuner. Man hade haft en övervikt av äldre invånare, tomma lägenheter, låga eller till och med fallande bostadspriser, dålig tillgång på arbetskraft, fler döende orter och så vidare i en nedåtgående spiral.
Insikten om denna helhet bör sätta tydligare avtryck i kommunpolitiken. Särskilt i Katrineholm.