Kravet presenterades som en åtgärd för bättre integration.
Men hur vanligt är det att invandrare blir svenska medborgare utan att kunna tillräcklig svenska? Jag ställde frågan till Leijonborg på en presskonferens 2002. Han svarade att han inte visste.
Ingen vet nu heller, 16 år senare, trots att Liberalerna, Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ha ett sådant svenskkunskapskrav. Det är bakvänt. Bättre voreatt först klargöra vad det är som är sönder, ochframför allt om det ens är sönder, innan man försöker laga det.
Steg ett bör vara att besvara frågan ovan. Om vi sedan konstaterar att en icke försumbar andel nyblivna svenska medborgare inte behärskar svenska på rimlig nivå, bör steg två vara ett resonemang om varför just ett språkkrav är den bästa metoden att lösa problemet.
En annan lösning kan vara att exempelvis utöka kravet på vistelsetid i Sverige innan man får ansöka om medborgarskap,som i dag är mellan tre och fem år, beroende på livssituation och grund för uppehållstillstånd. Längre tid i Sverige tillsammans med bättre svenskundervisning löser det eventuella problemet automatiskt, så att säga.
Men det går även att göra tvärtom. Om medborgarskapet är en stark morot för integration, åtminstone för vissa, kan man införa ett snabbspår för de motiverade: Kortare vistelsetid i kombination med språkkrav och test.
Samma kriterier kan användas för att bedöma om det behövs formella krav på samhällskunskap för nya medborgare.
Vilken kunskapsnivå bör då krävas? Hur kommer det att påverka intresset för svenskt medborgarskap och andra saker som är tänkta att uppnås med kravet? Är det rimligt ur demokratisynpunkt att koppla politiska rättigheter till kunskap?
Partierna har haft 16 år på sig att borra i allt detta. Liberalerna och Moderaterna satt i regering i två mandatperioder. Ändå har de inget bättre att komma med än att språkkravet "är en självklarhet” och ”en viktig signal”.
Frågan förtjänar att hanteras med större allvar än så.