En del medlemsstater är helt osolidariska med de andra. Samtidigt är Libyen kaotiskt, försvagat och tämligen laglöst.
I skrivande stund beräknas det ha anlänt nästan 118000 migranter över Medelhavet det här året. Av dem har närmare 97000 kommit till Italien. 2400 befaras ha mist sitt liv på rutten.
Många som kommer genom öknen till Libyen är från västra Afrika eller andra länder söder om Sahara, och har inte självklara asylskäl. Många lär få asylsökningarna avslagna trots riskfyllda färder.
Italienska skepp som kommer till Libyens kust kommer bli beskjutna och bombarderade, meddelade den libyske krigsherren Khalifa Haftar i torsdags (The Telegraph 3/8-17). Då riskeras den desperata insats som italienska myndigheter satt i rörelse.
Italien har låtit ett italienskt myndighetsfartyg bistå den libyska kustbevakningen med tekniskt understöd, och planerar att sätta in fler fartyg. Insatsen är inte tänkt att hindra migranter från att lämna Libyen. Men den understöder libyska myndigheter, för att göra just detta (The Guardian 1/8-17).
Italien överväger även att ge alla som anländer tillfälliga visum för att de omgående ska försöka lämna landet norrut. Man skulle då förlita sig på att Österrike drakoniskt skulle stänga gränsen till Italien, och därmed minska motivationen för att ta sig fram via den italienska Medelhavsrutten (The Guardian 19/7-17).
Oavsett om man har skyddsskäl eller inte, är Libyen ett mycket farligt land att ta sig genom för att nå Europa. I det landet lever flyende människor under hemska omständigheter, såsom tvångsarbete. Flera människorättsorganisationer har varnat för att migranter riskerar att utsättas för omänsklig behandling och till och med tortyr i landet. Att träffa avtal med andra länder än Libyen är därför klokare, för att hindra personer utan asylskäl innan de kommer till Libyen. Detta ger dock inget svar på hur man skall hitta och skydda dem som har mycket starka asylskäl.
Nyligen beslutade EU om begränsning av försäljning av gummibåtar och utombordsmotorer till Libyen (SVT 17/7-17). Det syftar till att stoppa eller bromsa upp att människor riskerar sina liv när de passerar Medelhavet. En fråga är dock om det verkligen hindrar människor från att nå Italien och Europa.
Italiens desperata åtgärder är grymma men i viss mån förståeliga. Grymma eftersom att det drabbar redan utsatta människor. Förståeliga eftersom att det europeiska samarbetet inte lyckas ta ett behövligt gemensamt ansvar. Trots parlamentsbeslut om en omfördelning av 160000 asylsökande från Italien och Grekland till andra medlemsländer har endast en bråkdel omfördelats.
EU-länderna har misslyckats med att stå eniga bakom det kontroversiella beslutet, och det leder till att fler medlemsländer väljer att stoppa flyende från att söka asyl hos dem – genom att förstärka och militarisera sina gränsskydd. Medelhavsländer med redan omfattande mottagning såsom Italien, Grekland och Spanien blir därmed än mer beroende av att unionen står enad.
Det är begripligt att det tar tid, men att inte fler omfördelats beror på att andra länder, såsom Visegradländerna, vägrar att följa det europeiska kvotsystemet och gärna lämnar Italien med kostnader och arbete.