Det är en bra sammanfattning av de senaste årens politiska debatt.
På ytan handlar diskussionerna om sjukvård, skatter och migration. Men egentligen kretsar allt kring ideologi och hur partierna förhåller sig till Sverigedemokraterna.
Det är därför miljardhålen i SD:s ekonomiska politik och Jimmie Åkessons svarslöshet i SVT:s utfrågning rinner av. Alla vet att högerpopulister är beredda att kompromissa om skatter och statsbidrag.
Det är det som gör det lockande för konservativa att inleda ett samarbete, eftersom de kan få igenom en hel del av sin ekonomiska politik, av den enkla anledningen att det inte är där skiljelinjen går.
Den går vid om man anser att så gott som varje samhällsproblem beror på invandring eller om de kan bottna i annat.
Om fria medier är folkets fiender som bör begränsas eller en förutsättning för det demokratiska samhället.
Om vilka rättigheter minoriteter ska ha, även om majoriteten – eller en högljudd del av den – helst ser att vissa kläder och religiösa uttryck trycks tillbaka.
Om flera religioner och kulturer kan och bör samsas sida vid sida, eller om idealet är ett homogent samhälle, där människor får rätta in sig i ledet.
Det är just de här frågorna, där högerextrema partier är som farligast, de vill ha mest inflytande. Det är också här liberala demokratier har sin ryggrad, med värden som inte går att kompromissa kring, utan att det demokratiska och liberala samhällets byggstenar skakas i grunden.
Därför är det inte mobbing att inte släppa in SD i regerings- eller samarbetsvärmen, vilket hävdas gång på gång. Senast, om än inte med det ordet, i en insändare i Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning på tisdagen.
Det är ett kvitto på att politiska områden som utbildning, arbetsmarknadsåtgärder och inkomstbeskattning är rörliga längs en höger-vänster-skala, som går att skruva upp och ner inom det befintliga systemet, medan religionsfrihet, pressfrihet, minoritetsskydd och antirasism inte är det.
Men, invänder den frestade. Om de konservativa bygger en mur mellan förhandlingsbara och icke-förhandlingsbara områden, där de förtroendevalda aldrig kommer att låta sig rubbas en tum, oavsett vad som erbjuds – då är en ny samarbetsform väl ändå värd en chans?
Men det är just det den inte är. Ett regeringspartis ideologi normaliseras, gränser kan flyttas och murar falla.
Och det vet Sverigedemokraterna.