Devisen fungerar inte enbart inom vetenskapen. Även politiskt går det bara att säga vad som är möjligt här och nu, inom de ramar vi har, och det räcker med en blick i historieböckerna för att inse att det är omöjligt att veta hur verkligheten ser ut, och hur debatterna går, om 10, 20, 50 och 100 år.
För de som kämpade för kvinnlig rösträtt kunde knappast drömma om många av de rättigheter de flesta kvinnor i Sverige i dag tar för givna. Inte heller fanns det på kartan för dåtidens arbetarklassfamiljer att de och deras barn inom en inte alltför avlägsen framtid skulle ha rätt till skattefinansierad högre utbildning, som på den tiden framför allt var förbehållen dem som kunde betala.
Likaså kunde funktionshindrade för 50 år sedan troligtvis inte föreställa sig att politiken en dag skulle slå fast att de har rätt att kunna skapa sig ett liv så likt andra människors liv som möjligt. Och ta valfri prostituerad på valfri plats i valfri tid och fråga om hon trodde att det någon gång kommer att finnas en lag som syftar till att skydda henne, inte hennes kunder, så inser man hur fort en fråga kan byta perspektiv.
För trots att ovanstående exempel länge var politiskt kontroversiella, och kampen inte vanns över en natt, är de i dag i det närmaste att betrakta som icke-frågor i den svenska samhällsdebatten.
Två av dem, assistansreformen och sexköpslagen, skildras i Sveriges Radios serie ”Besluten som format Sverige”, som publicerade nya avsnitt nu i juli. Där beskriver journalisterna Erik Hedtjärn och Maggie Strömberg hur sexköpslagen, som trädde i kraft 1999, ville skifta fokus från säljaren till köparen, enligt logiken att om inte köparen finns, finns inte heller prostitutionen. I dag är det så gott som otänkbart att även kriminalisera säljaren, vilket var på förslag så sent som på 1990-talet.
Lika otänkbart är det att skruva tillbaka klockan när det gäller Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, som klubbades igenom några år före sexköpslagen. Dåtidens motstånd handlade framför allt om att assistansreformen skulle bli för dyr, vilket en del i dag anser att den är. Men den stigande notan gör inte att rättighetsreformen i sig är ifrågasatt. Diskussionen fokuserar snarare på varför vissa kostnader har ökat, vilka som ska ha rätt till stöd och hur många timmar som ska beviljas.
Samma kliv, från dröm till självklarhet, gäller även två av de andra besluten i serien: särbeskattningen 1971 och friskolereformen 1992. Från att frågan på 1980-talet var om friskolor över huvud taget skulle få finnas, är frågan i dag vilka villkor som ska gälla, framför allt när det kommer till vinstuttag, kvalitetskontroller och religiösa inriktningar.
Liknande konsensus finns i skattedebatten. När nivån på kommunalskatter och brytpunkten för statlig inkomstskatt diskuteras, utgår i princip ingen ifrån någonting annat än att inkomstskatter betalas individuellt. Och då är det alltså inte ens 50 år sedan sambeskattningen slopades och bara hälften så många sedan friskolorna såg dagens ljus.
Därmed inte sagt att alla beslut tas en gång för alla. I många fall kan man behöva bevaka sina rättigheter, samt justera regelverk för att korrigera det som blev fel eller anpassa efter en ny tid.
Däremot visar historien att saker inte ska klassas som omöjliga bara för att de inte kan bli en post i nästa års budget. Gårdagens drömmar är i många fall dagens verklighet.