Så var beslutet om nästa års budget fattat och till absolut ingens förvåning var det majoritetens förslag som gick vinnande ur striden.
Jag har varit kommunreporter i fem år. I början, innan jag förstod att kommunfullmäktige är en välregisserad föreställning, där (en ytterst liten del av) allmänheten är publik för politikernas noga inövade nummer, kunde jag bli frustrerad. Hur kunde en majoritet av ledamöterna rösta på ett visst sätt efter att ha hört precis samma argument i samma debatt som jag, utan att en enda av dem ändrade uppfattning under ärendets gång?
Numera blir jag sällan förvånad. Det är inte svårt att förutse vad Göran Dahlström ska slå sig för bröstet för, vilken tråd Ewa Callhammar ska plocka upp eller vilket tjuvnyp Lars Härnström ska göra. Men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på politikerna i "min" gamla kommun och hur slående lika deras persontyper är Katrineholmspolitikernas. I Hudiksvall hette Dahlströms motsvarighet Sven-Åke och Härnströms hette Håkan – även om Sven-Åke och Håkan nog hellre skulle avgå än att regera tillsammans. Det fanns till och med en uppsättning av Gudrun Lindvall och Carl Frick i MP-paret Siv och Göte. Den största skillnaden är faktiskt dialekten.