Häromdagen hittade jag en gammal skokartong fullproppad med brev från när jag var liten. Det är få saker som ger mig en sådan nostalgitripp som att åter igen öppna upp brev från barndomsvänner, gamla pojkvänner och vänner man glömt att man haft. När jag satt och bläddrade igenom alla dessa brev slog det mig hur enkel barndomens vänskap kan te sig. Helt plötsligt är man bästa vänner eftersom man gillar samma seriekaraktär (tydligen Amanda Woodward i Melrose place för min del) eller för att man båda gillar att sjunga.
Som vuxen ser vänskapen något annorlunda ut, man förväntar sig mer än att man båda gillar att sjunga eller glo på en serie. Man måste höra av sig för att hålla kontakten och man måste hinna ses någon gång ibland. Det krävs helt enkelt lite mer om man vill vara bra vänner.
Men om du frågar mig är den djupa och förmodligen mer krävande vänskapen värd tusen gånger mer än alla ytliga vänskaper tillsammans.