Inte för att kaffet är billigt eller för att de är väldigt fina städer. Utan för att det är när man lyssnar på debatterna mellan parlamentarikerna i plenum och hör de svenska representanterna berätta om sitt arbete, EU förvandlas från en abstrakt institution som mest verkar gilla att vifta med pekpinnar och lägga krokben, till konkret realpolitik.
I början av veckan, när jag var i Strasbourg, pratade jag med Anna Hedh (S), som ansvarar för ett nytt betänkande om kvinnors ekonomiska självbestämmande, som bland annat handlar om lika lön för lika arbete. Jag lyssnade när Anna Maria Corazza Bildt (M) – en av hjärnorna bakom det nya vapendirektivet – entusiastiskt talade om hur processen gått till. Max Andersson (MP) förklarade att han utrett möjligheterna att rösta elektroniskt. Och Cecilia Wikström (L) sitter på tiotusenkronorsfrågan, då hon leder förhandlingarna om EU:s framtida migrationspolitik – den kanske mest brinnande stötestenen i och mellan många EU-länder.
Oavsett vad man anser om Sveriges medlemskap, eller om unionen som konstruktion, är det i parlamentet i Bryssel och Strasbourg mycket händer. Trots det var det svenska deltagandet i EU-valet i maj 2014 bara 51 procent, vilket kan jämföras med nästan 86 procent i riksdagsvalet några månader senare.
Med tanke på hur mycket vi, om man tittar på den inhemska debatten, bryr oss om migration, vapen och jämställdhet, och hur beroende vi är av export som gynnas av frihandel och handelsavtal mellan EU och utomeuropeiska länder, är det omotiverat lågt. Och här får vi i medierna ta på oss en stor del av ansvaret.
Dels för att många av oss kan för lite om EU:s arbete och beslutsordning och därför har svårt att entusiasmera läsare och lyssnare. Dels för att vi har en tendens att skrika när vi anser att ett beslut är dåligt eller när det uppstått en schism, medan bra saker passerar obemärkt, vilket ger en skev bild av helheten.
Då uppstår frågan – Vad har EU någonsin gjort för oss? Ingenting! – som i sin tur är en gynnsam grogrund för EU-kritiska partier som menar att själv är bäste dräng. Detta trots att vi, i en allt oroligare värld, behöver samarbeta mer än någonsin.
En som förstod det är den före detta EU-parlamentarikern Marit Paulsen (L), som i sitt sommarprat i juli förklarade att EU i grunden är ett konflikthanteringssystem. I stället för att göra som vi ”alltid” har gjort – gräva ner oss i skyttegravar och ha ihjäl varandra – skickar vi numera representanter till Bryssel och Strasbourg för att gräla och komma fram till lösningar, som kanske ingen tycker är perfekta, men som alla kan leva med.
Det betyder inte att det är vår europeiska plikt att hylla vartenda kommatecken i EU:s protokoll. Tvärtom bör EU-parlamentarikernas politik och beslut debatteras och granskas, och framför allt tas på samma allvar som dem i riksdag, kommun och landsting.
Däremot är det skäl nog för att bege sig till vallokalen.