En oförmåga att samtala sansat och samarbeta, känslor, kodord och kollektiv tillhörighet trumfar över fakta och förnuft. Detta är olyckligt eftersom vi lever i samma samhälle och behöver komma överens. Varför har vi hamnat i detta läge? Och hur kommer vi vidare?
Forskaren Lilliana Mason förklarar i sin nyutkomna bok ”Uncivil Agreement – How Politics Became Our Identity” hur den starka polariseringen växt fram genom att identitet har blivit viktigare än sakinnehåll. Ideologisk hemvist har också blivit mer avgörande. Är man liberal ogillar man socialister och konservativa. Konservativa föraktar liberaler. Socialister vill inte ha med borgare att göra. Och så vidare.
Detta förstärks av att många omger sig av likasinnade och därmed får mindre förståelse för människor med andra värderingar och livsval.
Ett tydligt exempel är liberaler och konservativa i USA. Tidigare fanns det många i demokraterna och republikanerna som tyckte lika i många sakfrågor, men nu är partiföreträdare ovilliga att tala med varandra och fatta gemensamma beslut. Mason lyfter fram hur viktigt det är för oss människor att tillhöra en grupp och att försvara den även om vi ibland inte håller med den om allt. Experiment visar att personer skickligt kan argumentera för sitt partis förslag – även om de egentligen ogillar dem.
Man hejar på och är lojal med sitt lag helt enkelt. Detta kan förklara varför Moderaterna och Socialdemokraterna har kunnat svänga helt i invandringspolitiken, men att det ändå hörs förvånansvärt lite kritik inifrån partierna. Partismen slår politiken.
Mycket talar tyvärr för att vi i Sverige går mot en utveckling som den i USA där oförsonligheten blockerar det mesta, där reptilhjärnan i oss har fått övertag över hjärnbarken. Förnuftet underordnas rädslor och reflexer.
Ta migrationsfrågan. Trots att det finns empiri som visar att öppenhet och rörlighet för varor, tjänster och människor ökar välståndet i ett samhälle kommer nu mängder av förslag och beslut att permanenta gränskontroller och minimera invandringen. Tankefiguren är att invånarna förlorar jobb, kultur, sammanhållning, jämställdhet, ordning och reda om invandrarna blir för många. De som menar att detta resonemang är olyckligt vädjar till andra känslor, såsom medmänsklighet och humanism, vilket deras meningsmotståndare tar som en förolämpning.
Misstänksamheten och missämjan mellan lägren ökar. Den ena och den andra ska ut från middagsbjudningar, partier och allianser. Skyttegravarna grävs ännu djupare.
I en tid när tävlingsinstinkten och grupplojaliteten blivit för stark är det extra viktigt att anstränga sig för att använda vår kognitiva förmåga att tänka om, ta in nya fakta, ompröva ståndpunkter och skapa synergier tillsammans med andra. Så stanna upp för ett ögonblick och begrunda varför du tycker som du gör rörande invandring – och det andra politiska lägret. Är de så farliga?
Sofia Nerbrand är ordförande i den liberala stiftelsen Bertil Ohlininstitutet.