Efter en av de mest turbulenta politiska somrarna i svensk historia, med ett säkerhetshaveri av rang, en statsminister som inte verkar förstå allvaret, misstroendeförklaringar mot socialdemokratiska statsråd och en hastig regeringsombildning, borde det vara de borgerligas höst.
Men det är det inte. I stället skördar Stefan Löfven (S) framgångar medan oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) knappt lyckas hålla näsan ovanför vattenytan.
På onsdagen visade DN/Ipsos mätning att 42 procent av väljarna sympatiserar med de rödgröna, medan de blåa får nöja sig med 37. Av dessa får M ynka 17 procent.
Men det stannar inte där. Senare samma dag kom nästa kalldusch för Moderaterna. Bara sex procent av väljarna föredrar Anna Kinberg Batra som statsminister efter nästa val och – här kommer det mest anmärkningsvärda – inte ens var tredje M-väljare har henne som favorit för statsministerposten.
Som grädde på moset, eller kanske snarare salt i såren, meddelade en majoritet av de moderata kommunalråden i Stockholms län, som är ett starkt M-fäste, strax efter lunch att de vill byta partiledare. Det var en repris från i våras, när andra lokalpolitiker öppet uttryckte sitt missnöje, och även ungdomsförbundet stämde under eftermiddagen in i avgångssången.
Om det hade varit partiledaren som var Moderaternas akilleshäl, hade ett ledarskifte kunnat vara en smart plan för att vända den negativa trenden. Nu är det inte det.
Moderaternas problem är att partiet inte har någon sammanhållen politik, inte kan förklara vad de vill, på vilket sätt de kan tänka sig att regera och mest verkar vilja sätta käppar i hjulen för Stefan Löfven.
Det senare är i sig ingenting konstigt. Det är en del av oppositionspartiernas jobb att få regeringsvagnen att svänga i önskvärd riktning.
Däremot kan man inte gå så långt att man stjälper hela vagnen. I alla fall inte om man inte är beredd att sätta sig på kuskbocken och grabba tag i tyglarna.