Håkan Holmberg skrev om det i Upsala Nya Tidning (lib) tidigare i maj: ”Om det enda som är viktigt, politiskt eller juridiskt, är att personer utan tillstånd att vara här ska hållas borta från landet så upphävs till sist alla andra principer som vi hittills har sett som grundläggande för både demokratin och rättsstaten.” Anledningen var ett nytt plaskande i det ständiga flödet av signalpolitik och juridiska principlösheter från yttre högra kanten.
En av farorna med frammarschen för radikaliserad höger i riksdagar och samhällsdebatt – även i Sverige – är just detta. Juridik använd som kampanjmedel mot folkgrupper eller signalvissla till grupptänkandets opinioner leder lätt till att lagstiftningsprocessen urartar. Det fria samhällets grundlagsfästa rättsprinciper kan försummas, kringgås, nedmonteras eller stjälpas över ända. Ungern är ett belysande exempel.
Håkan Holmberg påpekade en sak till, om hur en ensidigt driven tanke till sist kan ta kål på en del av det grundläggande i demokrati och rättsstat: ”Så kan det också gå om det enda som de stora partierna tycker är viktigt är att ständigt bjuda över varandra för att stänga gränserna.”
Något sådant har pågått ett tag mellan ledningarna i M och S. De har ytterst sällan satt ljuset på SD:s hemvist i europeisk ytterhöger, med allt vad det innebär av antivästlig politik, Brexit, stöd för fascisten Le Pens presidentkandidatur i Frankrike och samspel med Putins stödtrupper i EU-parlamentet.
Däremot har de övertagit mycket av SD:s önskelista om vad politiken ska låta bli att tala om och vad politiken ensidigt ska koncentreras på. Med detta har M och S inte undergrävt SD utan skadat sig själva.
Det är då intressant och värdefullt att såväl Annie Lööf (C) som Jan Björklund (L), var på sitt sätt, framför allt använde sin tid i SVT:s ”Tal till nationen” till att understryka en skarp motsättning mellan dem och den yttre högerns slutna, intoleranta samhälle. Detta borde de ha sagt mer ofta, utan att hämmas av hänsyn till högerdelarna i alliansen.
Annie Lööf lade tonvikt på lägre trösklar för att komma in i arbetslivet, Jan Björklund på kunskapsskolans betydelse för social sammanhållning och ekonomiska framsteg, och som medel mot klassklyftor och utanförskap.
De hade sin egen skoltid att peka på. Annie Lööf i Värnamo när de bosniska flyktingarna var skolkamrater till henne och deras föräldrar fick jobb genom småföretagandets öppenhet. Jan Björklund om sin egen klassresa från textilindustriorten Skene, tack vare lärare som inspirerade till att läsa och att se möjligheter att uppnå något annat.
Jan Björklund var denna gång tydligast om något som med större konsekvens borde ha fått prägla hur hans parti uppträtt i en del debatter och riksdagsärenden: Den nya europeiska ytterhögern, även dess svenska avläggare, är ett farligt hot mot det fria, liberala samhället och mot den tid av internationellt samarbete och starkt minskad fattigdom i världen som följt efter Berlinmurens fall.
Med rätta placerade han Jimmie Åkesson (SD), Vladimir Putin (Kreml) och Viktor Orbán (Budapest) i samma ideologiska fack, med samma mål: ”Att utrota liberalismen. Att förstöra vår samhällsmodell. Att förpassa liberala värderingar till historien. Det är deras mål”.
Just det. Den radikaliserade högern är ett hot mot hela Europas frihet och framsteg. Ett säkerhetspolitiskt hot.