Mitt i allt allvar finns det rätt mycket humor i detta. En moderatledare talar om den största enigheten någonsin mellan partier vars oenighet är själva orsaken till att han håller pressträff.
Inte ens om man tolkar Kristersson på det snäva sätt som han avsåg, syftande på sakpolitisk enighet, går det att hålla med honom. För 14 år sedan hade Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C) fört sina partier närmare varandra. Den förra mandatperioden har tvärtom kännetecknats av tydliga åsiktsskillnader och tidvis bitter konflikt mellan främst M och C över de nu politiskt betydligt viktigare flyktingfrågorna och närliggande politik.
Sak- och maktfrågor låter sig heller inte skiljas åt. Alliansen formades utifrån sin tids konfliktlinjer och var viktig för att förändra Sverige i liberal riktning. Men om det parlamentariska läget 2004 hade sett ut som i dag, utan möjlighet för något block att nå riksdagsmajoritet, hade Alliansen med stor sannolikhet aldrig bildats. Partierna hade föredragit maximalt manöverutrymme framför sammansvetsning av ett regeringsalternativ före valet.
De två liberala partiernas ovilja att ge inflytande över regeringspolitiken till ett uttalat antiliberalt parti, SD, är djuptideologisk och motsvaras inte av samma starka mekanismer hos Moderaterna och Kristdemokraterna. Den politiska klyfta som går rakt genom Alliansen illustrerades tydligt av Annie Lööf (C) i lördags när hon beskrev en ministär bestående av M och KD som en ”konservativ högerregering”.
Om inte förr borde de senaste dagarnas turer övertyga om att alliansprojektet har nått vägs ände. Samtidigt får inte dess upplösning leda till det som Jimmie Åkesson (SD) länge beskrivit som sitt drömscenario – att M och KD på ett eller annat sätt bildar block med SD.
När allt kommer omkring bör även moderater och kristdemokrater se SD:s destruktiva inverkan på partirelationerna och vilja plocka bort partiet ur alla maktpolitiska kalkyler.