Det började med att Lotta Back, gruppledare för Vänsterpartiet i landstinget, kommenterade en gästkrönika i Göteborgs-Posten av debattören och riksdagskandidaten Ann Heberlein (M) med orden: ”När det gäller Ann H, så förstår jag inte varför hon publiceras. För det mesta verkar hon tilltagande sjuk i sina artiklar och jag är osäker på att det är så bra egentligen...”
Uttalandet, som har tagits bort från Facebook, väckte en hel del uppmärksamhet. Framför allt eftersom Heberlein länge varit öppen med att hon har diagnosen bipolär. Back, som jobbar inom psykiatrin, har i sin tur bett om ursäkt och förklarat att det hon menade var att argumentationen i artikeln är sjuk. (SVT Sörmland, 30/12)
Så kan det vara. Men formuleringen ”verkar hon tilltagande sjuk” låter inte som ett utlåtande om en åsikt. Och politiker bör hålla sig för goda för att flytta fokus från sak till person.
Samma sak gäller den stigande tendensen att i tid och otid KU-anmäla och rikta misstroenden mot varandra. Det senaste exemplet är från i helgen, när SD:s rättspolitiska talesperson Adam Marttinen, som sitter i riksdagen och är ledamot i Eskilstunas kommunfullmäktige, skrev på Twitter att Eskilstunas kommunalråd Jimmy Jansson (S) och Jari Puustinen (M) bör avgå ”och vara tydliga med varför. Eskilstuna har blivit precis det helvete vi varnat för, ni valde att inte lyssna!”
I tweeten länkade han även till en artikel i Eskilstuna-Kuriren med rubriken ”Polisen beskjuten av raketer – flera gripna” och han vill att kommunfullmäktige ska genomföra en votering, där fullmäktige prövar förtroendet för kommunalråden Jimmy Jansson, Jari Puustinen och Arne Jonsson (C).
Förutom att det är befängt att skylla raketskjutningarna i Eskilstuna på den politiska trion,finns det ingen möjlighet för kommunfullmäktige att rösta bort enskilda kommunalråd. Det vet Marttinen.
I stället för att ägna sig åt populistisk luftfäktning, med misstroenden hit och personangrepp dit, bör politiker ta ansvar för tonen i samhällsdebatten och för att inte spä på politikerföraktet. Vägen framåt är att bemöta meningsmotståndarnas bästa argument. Inte de sämsta eller personen i fråga, och absolut inte missförstå med flit.
Vidare finns det ett värde i att tona ner identitetspolitiken. En människa är inte sin diagnos eller sjukdom, inte heller sinhårfärg eller sittkön, och bör bemötas utifrån det hen säger eller skriver, utan antydningar om att agerandet beror på att personen är bipolär, lungsjuk, mörkhårig eller kvinna.
Gillar man inte åsikterna är det givetvis okej. Men ta i så fall fajten och diskutera. Ställ personen till svars under årets valrörelse, presentera konkreta alternativ och visa hur man ska komma dit.
Men att någon driver sin politik är inte skäl nog för att rikta ett misstroende. En avvikande åsikt är inte ett tecken på sjukdom.