Anledningen var att Sverigedemokraterna upprepat sitt budskap: Nej, vi kommer inte att stödja en regering som vi inte har inflytande över. Och ja, det betyder att vi kommer att rösta nej till Anna Kinberg Batra (M) som statsminister om vi inte har blivit inbjudna till regeringsförhandlingarna.
L-ledaren Jan Björklund tyckte att beskedet var märkligt. Trots att det i grunden är samma mantra som SD upprepat sedan den 2 december 2014, när de på en välbevakad presskonferens i princip förklarade att de tänker fälla alla regeringar som de kan fälla. Situationen löstes tillfälligt med decemberöverenskommelsen, som gick i graven 2015.
Sedan dess har debatten gått varm. Vem ska regera med vem efter valet 2018?
Hela tiden ges ungefär samma svar, som egentligen bara visar att ingen av de traditionella statsministerkandidaterna – ledarna för Socialdemokraterna och Moderaterna – kommer att kunna bilda regering tillsammans med sina vanliga vänner. I alla fall inte enbart.
Därför haglar de spelteoretiska scenarierna över väljarna.
Enligt uppgifter till SVT kommer S att gå till val på att de vill bilda regering med C och L, medan det kraftigt försvagade Miljöpartiet föreslår en S-MP-L-C-regering. Liberalerna vill å sin sida inte ha med MP, men säger ja till samarbete med S, förutsatt att alla borgerliga partier ingår.
Här är intresset från de övriga svalt. Annie Lööf (C) har sagt att hon hellre äter upp sin sko än är stödhjul åt Stefan Löfven. S verkar i sin tur inte särskilt pigga på att regera med M, som snarare sneglar mot SD, som har pekat ut M och KD som sina mest tänkbara samarbetskandidater.
Det är bäddat för en svekdebatt. Nästan oavsett hur vi röstar och vilka som intar Rosenbad.
Låt mig därför komma med ett förslag. Under det kommande året funderar alla partier på vilket parti de vill vara och vilken roll de ska fylla.
Vad står vi för? Vilka frågor är viktigast för oss? Vad är vi villiga att kompromissa med och, inte minst, finns det någonting vi aldrig kan gå med på?
Sedan går alla partier till val var för sig. Under valrörelsen sätter partiledarna, partisekreterarna och de sakpolitiska talespersonerna hårt mot hårt i debatterna och pläderar för sin sak, varpå väljarna beger sig till vallokalerna och säger sitt. Därefter, när mandaten är fördelade, vidtar regeringsförhandlingarna.
Även om scenariot känns avlägset är det ingen banbrytande idé, utan precis så som det fungerar i många kommuner och landsting, där majoriteter och samarbeten varierar över tid. Ibland håller man sig till de traditionella blocken. Ibland hittar man en ny koalition, som passar bäst där och då, och som kan hålla ett bra tag eller vara överspelad fyra år senare.
För dagens politiska läge är nytt för Sverige. Det som är nytt är alltid svårt innan man hittar formerna, och situationen underlättas inte av om partierna låser sig vid specifika alternativ, innan de ens vet om det är sex, sju, åtta eller nio partier i riksdagen 2018-2022.
Spelplanen är ny. Det är dags för det oskrivna regelverket att följa efter.