I Sverige avgjordes 1918 en lång politisk strid om parlamentarism och rösträtt med ett principbeslut om allmän och lika rösträtt. Genomförandet tog ett par år till. Senhösten 1918 var det verkliga avgörandet, efter kejsarmaktens kollaps i Tyskland gav högern (numera M) upp sitt försvar för en odemokratiskt vald Första Kammare.
Den avgörande kampen om demokratin pågick från unionskrisens samlingsregering 1905, som bildades ur riksdagen och ställde kungamakt och byråkratvälde åt sidan. Så följde Karl Staaffs första liberala regering 1905 och dess avgång 1906, då förstakammarhögern och kungamakten vann en etappseger.
I delreformen 1907-08 genomdrev en koalition av anhängare av proportionella val detta konsekvent på alla nivåer och även inom riksdagen, något som sedan accepterats som en hörnsten för svensk demokrati. Rösträtten för män till Andra Kammaren utvidgades till att bli tämligen allmän. Röstskalan i övriga val förblev inkomstgraderad, upp till högst 40 röster.
Regeringen Lindman sprack i en konflikt om riksdagens ställning mot kanslihuset ifråga om utskottens rätt att få upplysningar. Därbakom fanns den djupa motsättningen om demokratins grundfrågor. Lindman fortsatte med ren högerregering 1909-11. Jordbruksministern Alfred Petersson i Påboda anslöt sig till liberalerna och Karl Staaff.
Delreformen gav en liberal regering 1911-14. Men den var utlämnad åt Första Kammarens veto. Rader med lagförslag fälldes. Kungamakt och höger, med en viktig bas i ämbetsmannastat och militär, kunde stoppa allt de verkligen ogillade.
1914 tillspetsades striden, med försvarsanslag som utlösande faktor. Staaffs avgång efter kungens samverkan med den mer extrema högern i borggårdstalet följdes av en kungatillsatt regering som en tid ökade likheten med Tysklands dåvarande system. Bred rösträtt fanns, men spärr var satt för dess verkan . Detta var – vilket Moderater ogärna vill minnas – ett politiskt ideal i högern. Kejsartyskland var ett i svensk höger beundrat alternativ till demokrati och parlamentarism.
Kungaregeringen fälldes av riksdagen 1917, en demokratisk koalition under liberalen Nils Edén bildades efter riksdagsvalet samma höst. När Kejsartyskland rasade ihop ett år senare gav högern upp. Ett par årtionden senare var demokratin rotad hos de flesta i Högern – liksom i Bondeförbundet (numera C), vars högerflygel kom direkt ur en antidemokratisk partibildning efter kungens tal till "bondetåget" 1914.
Det har blivit bred uppslutning om mycket som det var maktkamp om 1905-18 . Men riksdagspartiernas idéarv förblir olika. Ett par av dem kommer från dem som ville ha demokrati och parlamentarism. Andra är från det motsatta lägret. Ytterligare ett par har tämligen färska rötter i ideologier som nynazism respektive Moskvakommunism. Sådant märks inte alltid tydligt, lugna dagar då avgörande värden inte står på spel.
Tidens gång och världspolitikens påfrestningar har flera gånger ändrat samarbetsmönstren i svensk politik. Kungaoffensiv mot parlamentarismen behöver vi inte frukta i dag. Men auktoritära och djupt antiliberala krafter gör sig breda i världen, även i Europa. Situationer kan uppstå där viktiga skiljelinjer ändras, och där partiernas viktigaste idéarv kan leda till delvis nya inrikespolitiska mönster.