Jag och min bästa kompis Karin bytte ringar med varandra. Våra mammor umgicks ofta och var lika nära som vi. Att vi dessutom bodde grannar förenklade allt. Det tog knappt en minut att springa över gatan till Karins hem.
Ibland gick vi balansgång på Karins staket. Det gjorde hemskt ont då man miste balansen, föll och grenslade staketöverliggaren. Då fick vi ibland höra att det var tur att vi inte var pojkar, för dem skulle fallet ha skapat en fasansfull smärta, nästan otänkbar, minns jag nu.
I dag är vi vuxna. Hennes mamma är över 90 år och min egen, älskade, mamma borta sedan många år.
Något som har bestått är vänskapsbandet oss emellan, även om vi inte ses lika ofta.
När nu människor i flykt söker trygghet för sina barn är det självklart att de inte ska stängas ute och hamna på fel sida av grannstaketet. Ett ansvar som bör delas av alla länder. Jag gläds över alla insamlingar och allt engagemang. Detta om något visar att det finns hopp för mänskligheten. Delar vi ansvaret och känner att vi behövs och kan göra skillnad för barn och vuxna i nöd, tror jag att fred på jorden har en chans.
Vår hjälp måste även den delas ansvarsfullt, men extra punktinsatser likt hjälpen till dagens flyktingström behövs.
En man jag träffade uttryckte viss trötthet över tidningarnas många sidor om flyktinghjälp. Det är en svår balansgång, tillräcklig information om verkligheten, så mycket att engagemanget fortsätter, men inte för stor mängd så att intresset vänds åt ett annat håll.