Däremot är han en representant för poliskåren och just nu – tyvärr – en av de mest publika, som blev rikskänd i samband med att han i början av året på ett plumpt sätt beskrev invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.
Kändisskapet ökade ytterligare då han fick breda ut sig tillsammans med Leif GW Persson på bästa sändningstid. Och det steg än mer den 8 mars, när han uppdaterade sin Facebook-sida med att han vill ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”.
Dags att pudla? Ja.
Men i stället för att backa trampade Springare runt ännu ett varv i klaveret och förklarade på den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag att nej, han vill inte förinta någon. Han vill bara ”avlägsna förutsättningarna för dessa vänsterextrema journalister att verka”
I SR:s Studio Ett fortsatte han resonemanget med att han vill få bort de extrema och deras hat.
Det är härdet blir riktig kortslutning. Så sent som i tisdags publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap rapporten ”Mediebranschen – hot, risker och sårbarhet”, och slog fast att staten bör se extra allvarligt på hot och kränkningar mot journalister, eftersom de agerar i demokratins tjänst.
Med Springares statusuppdatering i färskt minne skorrarbudskapet. Inte för att det är troligt att han på eget bevåg kommer att förinta journalister. Utan för att formuleringen, som Publicistklubbens ordförande Björn Häger påpekar, kan leda till ökat journalistförakt och för att skriftligt hat har blivit ett av de största arbetsmiljöproblemen för dem som jobbar inom press, radio och tv.
Därför håller det inte att försvara Peter Springares utspel i sociala medier med att yttrandefriheten gäller alla. Med en del yrken följer särskilda förpliktelser. I polisens fall att skydda det demokratiska samhället.
Då ingår att stå upp för vissa värden. Inte att försöka upphäva Tryckfrihetsförordningen eller att propagera för att med lagens hjälp porta personer med specifika åsikter från det offentliga samtalet.
Premisserna är inte konstigare än att en nyhetsreporter inte ska skriva på Facebook att hen tänker rösta på exempelvis Centerpartiet, även om det inte finns något i lagen som förbjuder en privatperson från att vara öppen med sina partipolitiska ställningstaganden. På samma sätt vore det olämpligt om en Säpovakt, som ger livvaktsskydd till Jimmie Åkesson, ägnade fritiden åt att göra livet surt för sverigedemokrater. Och, som Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg sa i Studio Ett i veckan, står det var och en fritt att säga att de inte tror på gud, men då ska man kanske inte arbeta som präst.
Det handlar inte om att ta ifrån någon yttrandefriheten, utan om att man i en del yrken, åtminstone utåt sett, måste ställa upp på vissa grundpremisser för att inte äventyra trovärdigheten. Därmed kan en polis inte hetsa mot en yrkeskår – vare sig det är journalister, jurister eller politiker.
Inte för att man som polis behöver sympatisera med vare sig deras värderingar eller uppdrag. Däremot måste man skydda dem och deras rätt att verka i demokratins tjänst.