Den går via hans barndomshem i en textilarbetarfamilj och hans första jobb som städare, vidare till sönernas sommarlov, pappans cancerbehandling, svärmoderns äldreboende som drivs privat och hans nyligen bortgångna mammas flykt till Sverige från nazismen, som gjort sonen övertygad om vikten av ett enat Europa. Och, inte minst, berättade han om hur kvävande han som ung upplevde socialdemokratin, vilket är en av anledningarna till att Björklund blev liberal.
Med hjälp av de egna erfarenheterna, kombinerat med principiella ställningstaganden, ringade L-ledaren in delar av socialliberalismens kärna och klargjorde att det är socialliberalism som gäller inom partiet.
Samma tema går dessutom igen i flera av de 34 punkter som några timmar innan talet presenterades på Liberalernas ekonomiskpolitiska seminarium, med fokus på klyftor: jobbklyftan, utbildningsklyftan, bostadsklyftan, trygghetsklyftan, demokratiklyftan och värderingsklyftan. Det handlar exempelvis om skillnader mellan grupper i arbetslöshet, gymnasiebehörighet och trångboddhet, om att många inte känner sig trygga i sina bostadsområden, inte röstar i valen och inte själva får välja sin partner.
Den socialliberala markeringen är troligtvis åtminstone delvisett svar på Birgitta Ohlssons partiledarkandidatur, men politiken som sådan är varken ny eller särskilt omskakande, utan grundar sig i att det för en liberal är oacceptabelt att drömmar, livschanser och klassresor går om intet. Särskilt om det beror på att alla barn inte ges likvärdiga möjligheter i skolan, att arbetsmarknaden stängs för större grupper, att mer eller mindre osynliga händer håller människor tillbaka och att allt fler känner sig exkluderade ur samhällsgemenskapen.
Därför är parollen att det inte är din bakgrund som ska avgöra din framtid, och att politiken ska kompensera för skillnader i uppväxtvillkor, väl värd att damma av, paketera om och återanvända. För det är här vi har den största i klyftan i Sverige just nu. Mellan dem som har frihet och framtidstro – och dem som inte har det.