Vi upplever den största flyktingkrisen i modern tid. Vi matas med uppgifter om situationen dag ut och dag in. Utan att riktigt ta det till oss förrän bilden på den döde lille 3-åringen på den turkiska stranden når oss.
Jag läser om 3-åringens pappa. Han berättar om hur barnens händer gled ur hans. De förlorade varandra i vågorna under flykten bort från kriget i Syrien. De flydde för att få leva. Nu har han förlorat sina barn och sin hustru på flykten. Jag vet inte vad som händer honom nu, men sannolikt är inte hans resa över. Den sorgtyngde mannen kommer troligen till ett nytt land och ska börja ett nytt liv, i en ny stad med nya människor. Ensam. Utan sina älskade.
I går berättade vi om Katrineholms vilja att ställa upp i flyktingvågen. Det är gott. Men vår vilja att hjälpa måste fortsätta också efter det akuta, för dem som når fram.
Vi kan göra insatser - stora och små - på hemmaplan. För vi lever i ett samhälle där vi varje dag möter människor som 3-åringens pappa. Jag mötte en av dem häromdagen på torget, pappan som flytt med ett barn och som nu väntar på att hans hustru och två barn ska få komma hit. I väntan vill han lära sig svenska så bra som möjligt. För att komma in i det nya samhället, skapa ett nytt liv, bli en del av. Men har han någon att prata med? Han har flytt ifrån och kommit till. Nu behöver han bli välkomnad.
Vi kan visa att vi ställer upp för 3-åringens pappa, för mannen på vårt torg och för alla andra som finns här. Vad gör du? Hör av dig och låt oss berätta.