Ida Lithell och Funkisnytt.
Människor som sällan syns eller hörs. Men de finns. Långt bortom de klickbetande rubrikerna skriver de artiklar om aktiviteten sångdisco och de fem viktigaste sakerna i livet: Lasagne, dikta, julmust, julafton och tjejer.
Det lokala Funkismagasinet är en tryckt utgåva. Så genial och enkel, allt det vi tidningsfolk är ute efter i grunden; ärlighet och normbrytande anslag. Redaktionen testar grejer i Katrineholm, berättar om ett finbesök, en lunch, om en häst och jordens läskigaste väsen.
Här tystnar inte demokratin. För annars är det bara så fasligt stilla inne i den etablerade medievärldens omklädningsrum och skyltfönster. Människor med funktionsvariationer är nästan helt frånvarande i nyhetsmedier. Och barn och unga med psykiska funktionsnedsättningar är mer utsatta än andra på nätet, där tjejerna är mest utsatta av alla. Nästan varannan av de 17–18-åriga tjejerna som tillfrågades i Statens medieråds studie "Ungar & medier 2021" uppgav att de blivit ombedda att skicka bilder på sig själva, lättklädda eller nakna. Samma grupp uppger i högst utsträckning att de har råkat ut för att någon okänd person försöker pressa dem att göra något sexuellt mot deras vilja.
Här finns alltså människor som är särskilt utsatta på nätet och samtidigt inte syns i medierna. Som lätt försvinner, även om man talar om representation och inkludering.
Hot och hat mot individer och grupper kan tysta demokratin. Vi fick höra det i regeringens handlingsplan ”Till det fria ordets försvar” (Kulturdepartementet 2017) och påmindes i Civil right defenders rapport ”När samhället tystnar” från 2019: "Hot och hat mot både enskilda individer och folkgrupper riskerar att kraftigt minska möjligheten för oberoende opinionsbildare att verka."
Av rädsla avstår människan, någons jag, talet och ordet i samhällsdebatten. Individer som saknar redaktion eller en större organisation att vända sig till när de upplever sig utsatta är särskilt sårbara.
Vi medier har liksom vänt oss mot vår egen spegelbild – i självförsjunkenhet.
Dags att slå sönder spegeln. Sju års olycka är ingenting mot evig olycka. För olyckan riskerar att cementeras om vi väljer att spegla den egna text- och bildkroppen och det enformiga samhället framför spegling av oliktänkares sammansatta silhuett och en pulserande demokrati.
Funkismagasinet har en redaktion och en röst. Vi har ansvar att lyssna.