Nu börjar mina fingrar känna sig hemma på tangentbordet igen och skallen hänger sakta men säkert med i svängarna mellan tipssamtal, artikelskrivande och intervjuer igen. Jag har just stigit ut ur den bubbla jag har befunnit mig i det senaste året och som till vardags kallas föräldraledighet.
Efter förra sommaren på redaktionen har jag nämligen varit hemma med min son, som tog god tid på sig innan han föddes två veckor senare än beräknat, en torsdag i oktober. Tillsammans har vi utforskat saker som lyckan i att trumma takten mot matbordsskivan, att plaska ut vattnet ur badbaljan och nu senast hur envist små knubbiga ben kan resa sig upp, om man bara har någonting att hålla i.
På många vis har min parantestillvaro det gångna året skyddat mig mot pandemin som fortfarande ligger som en dimma över vardagen. Visst, föräldraledigheten blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men det går liksom inte att kantra en rund bubbla så som man kan en fyrkantig vardag.
Hur som helst är jag tillbaka och glad över att David Gagnert, och nu senast Henny Åman, har täckt upp under min frånvaro. Och framöver kommer jag att ha sällskap av just Gagnert och Noah O’Rourke Drevfjäll på deltid – så ni kan se fram emot ännu mer Flensmaterial i både Eskilstuna- och Katrineholms-Kuriren.
Här i Sörmlands hjärta finns nämligen fullt intressanta historier, viktiga nyheter, spännande personer och missförhållanden att berätta om. Och för att vi ska kunna rapportera på bästa sätt hoppas jag att ni fortsätter att tipsa och berätta om såväl stort som smått.