Ibland kommer små guldkorn till bloopers på vita duken och ibland kanske det mest magiska ögonblicket under hela spelningen kommer i slutet.
Ändå är det många som skyndar. Och jag undrar om det inte är precis så som många av oss har velat göra med 2016. Resa oss upp och gå, mitt under pågående kalenderår, bara sådär.
Nu är det nog svårt att fly från ett år innan det är slut. Men jag vet inte hur många som på sluttampen har uttryckt en önskan att få lämna 2016 bakom sig. Att det ska bli skönt när det historiska skitåret för klimatet, flyktingarna, demokratin, humanismen och rent av den mänskliga värdigheten äntligen är över.
I natt lägger vi det här året till handlingarna. Stoppar in det i en mörk vrå där det kan ligga och ruttna.
Men jag har en usel nyhet: det som vi vill lämna bara fortsätter. Ingenting talar för att 2017 ska bli ljusare för att vi byter en siffra. Det finns inget som säger att årsskiftet glider över från ont till gott, att nättrollen ska komma upp i vårljuset och spricka, eller att den tillträdande presidenten i världens mäktigaste nation ska sluta bete sig som en lallande, livsfarlig pajas.
Jag antar att det där med att vi sätter vårt hopp till ett nytt, fräscht år hänger ihop med vårt behov av att få in folk och företeelser i fack för att göra en komplex tillvaro någorlunda begriplig.
Med det tänket kan året när barn slaktades i Aleppo och drunknade i Medelhavet bli en parentes i historien, en isolerad händelse som vi som inte har varit direkt drabbade rent av har lyxen att kunna förtränga.
Men så är det förstås inte. Det fortsätter att hända, precis hela tiden, och vi har ont i magen av att kunna göra så lite. Att populärkulturen skulle förlora så många ikoner även 2017 är förstås osannolikt, men allt det andra, kriserna och krigen och döden och världen som ser på, det fortsätter.
Så hur gör vi för att känna lite hopp? Jag önskar att jag visste. Men jag tror stenhårt på godheten, hur nedsvärtad den än må ha blivit i de senaste veckornas helt sjuka debatt. En god handling får gärna vara rakt igenom självisk. Den är fortfarande god, och till glädje för någon annan.
Allt börjar med mig, här nere på golvet. Jag ska säga något snällt, ge en komplimang, krama om en jobbarkompis, lämna plats på bussen. Se folk i ögonen, säga hej, öppna en dörr. Jag ska inte ta någon skit, men inte heller ge någon. Enkla saker, men utan dem lämnar vi bit för bit det som gör oss till människor.
Och det är enkelt att avstå från att tända en gnista i sociala mediers kommentarsfält. Det är bara att undvika att skriva, eller varför inte skriva sakligt och stöttande där hatet frodas för att visa att det goda alltid är mångdubbelt starkare? Facebook-gruppen #jagärhär är ett alldeles utmärkt exempel på det sistnämnda.
Och hörni: bara att få ett år till är en fantastisk gåva. Det är lätt att glömma i livssnurren. Ta vara på 2017. Gott nytt år!