Dagen då vi summerar 2010-talet så är det vissa saker som kommer att definiera oss som var med. Det första är skärmar, vilket jag tycker är lite slött. Det är egentligen inte någon större skillnad än dåtidens tidningar och till skillnad från tidskrifterna så ger skärmarna möjlighet till interaktion. Nej, 2010-talet kommer att vara hörlurarnas tid.
Det är inte så att det är ett nytt fenomen med hörlurar på stan. Den äldre generationens portabla spelare var också till för att lyssna på när du var på väg. Ensam. Det var i alla fall då jag använde dem. Med dagens moderna mediekonsumtion, där du har alla världens skivor och alla världens filmer och tv-serier direkt i din ficka och inte hemma i din hylla så har barriären för när du ska konsumera media förändrats. Med direkt tillgång till all din favoritunderhållning var du än är så blir det oemotståndligt att inte konsumera den. Jag är likadan. Man vore ju en idiot ifall man fast och bestämt satt och stirrade ut i mörkret i tågkupén när man har möjlighet att fylla tiden med det bästa man vet.
Följden blir ju således att vi alla kapslar in oss i våra egna små underhållningsbubblor. Film och musik blir allt mer en individuell upplevelse. Hörluren får vara symbolen. Då den förr var de ensamma passagerarnas bästa vän så är det nu istället du med öppna hörselgångar som är den konstige. Ensam bland alla ensamkonsumenter.
Jag har de senaste månaderna dagligen lyssnat på podcasten Lundellbunkern. Ett projekt startat av Tommie Jönsson, där han och två ytterligare kulturpersonligheter tvingade sig själva att lyssna igenom hela Ulf Lundells cd-box Hemåt genom Rift Valley, ett monster på 68 cd-skivor. En skiva om dagen. Jag var till en början rädd att projektet skulle vara ironiskt, elakt och oseriöst. Glädjande tog de tre uppgiften på allvar (för det mesta). De lyssnade på låtarna och pratade om dess innebörd och känslor de fick av dem. I dag kliver de tre ur bunkern och med sig hoppas jag att de tar känslan av att de gjort något ganska fantastiskt. De har tillsammans med en stor skara fans lyssnat och diskuterat Uffe otroligt intensivt på sociala medier och fått människor att återupptäcka sin gamla favorit.
Tommie själv har ofta pratat om hörlurar som ett värdelöst sätt att konsumera musik, att musik är gjort för att spelas högt ur stora högtalare och framför allt till mer än en mottagare åt gången. Jag håller med om allt han säger. Musik är till för att konsumeras tillsammans. Helst på vinyl. Lundellbunkern är inte samma sak. Men den kan vara den gyllene mellanvägen till ett gemensamt lyssnande i hörlurarnas tid.