2016. Se där! Det är första gången jag skriver det i år. Ett nytt år som är som en ännu omålad tavla med ett par första darriga penseldrag i nedre kanten.
Vingåkers kommun är en glesbygdskommun, med närmare 9 000 invånare. En kommun där de som arbetar på "golvet" får kämpa för att ge våra barn utbildning och omsorg, för att ge en trygg omvårdnad och värme för våra gamla som kämpat ett helt liv och som den sista tiden är väl värda all omsorg och omtanke som de har rätt att begära och att få.
De gånger jag har besökt ett demensboende och gjort reportage har det slagit mig att personalen, och jag har inte upplevt det som ett spel för galleriet, verkligen kämpar på och gör allt vad de kan för att ge de boende ett drägligt liv, om än att de fastnat i demensdimman i en evig cirkelgång.
Jag gjorde ett reportage från ett demensboende i Hässleholm en sommar när jag jobbade för Norra Skåne.
Jag har hittills varit lycklig nog att själv inte ha någon närstående som drabbats av den hemska sjukdom som tar minnen, personlighet, bakgrund och framtid abrupt i från den drabbade och i mångt för dem som finns omkring.
Nåväl, tillbaka till Hässleholm 1997. Det som slog mig på demensboendet var att det var mycket skratt. Personalen skrattade mycket och de boende likaså.
Och det var inga elaka skratt där man skrattade åt någon dement, utan man skrattade med varandra och skapade på så sätt en lite lyckligare och gladare stämning på de dementas boende och de anställdas arbetsplats.
Denna upplevelse tog jag med mig till det enda frackbröllop som jag tvingats bevista. Runt omkring vid bordet jag satt fanns ett antal läkare och läkarstudenter. Och någon kvinna som hade ett gäng medaljer på bröstet för att hon red eller vad det nu var hon var så mallig för.
Stämningen vid middagen var väl inte uppsluppen precis, men ändå helt okay. Men det förändrades i ett när jag berättade för dessa Guds utsända att inom vården finns det många hjältar. Man såg att flera sträckte på sig för att mottaga hyllningarna till läkarkåren från en luggsliten journalist i hyrd frack.
– Personalen! Personalen på demensboenden och inom äldreomsorgen, lågavlönade och med arbetstider utan dess like som gör sitt yttersta för våra gamla och sjuka! Det är dom som är vårdens hjältar.
Herrejisses vad en luggsliten journalist i hyrd frack i ett blev persona non grata vid detta prominenta bord fullt av läkare och läkarstudenter. Den iskalla tystnad som följde var riktigt uppfriskande den där varma sommarkvällen för 19 år sedan.
Verklighetens hjältar finns på många arbetsplatser. Men för mig står det klart att personal inom vård, omsorg och skola är mina största hjältar.