Bollar att kicka med, tricksa med, nicka med, kasta med, leka med. Jag har varit på jakt efter bollar allt sedan dess att jag själv låg som en ihoprullad boll inne i livmodern. Eller tja, jag överdriver lite nu, men nästan så i alla fall. Innan jag tog mina första stapplande steg på jorden hade jag lärt mig att fösa fram en boll, krypa efter den, och därefter fösa fram den ännu längre. När jag väl hade lärt mig att på ett någorlunda balanserat sätt stå stadigt på marken, insåg jag charmen med att sparka på och springa efter bollen.
Att sparka bollen mot en vägg, längs en gata, på en gräsmatta, ensam eller med en vän spelade ingen roll. Men att springa runt på en gräsbeklädd, uppritad rektangel, tillsammans med 21 andra personer på jakt efter en boll, blev och är fortfarande bland det roligaste jag vet. Nuförtiden ägnar jag en större del av tiden åt att titta på andra som ägnar sig åt denna engagerande aktivitet, men vareviga gång en boll på något sätt hamnar i min närhet åker den djupt rotade instinkten fram. Instinkten att agera, att leka.
Någon har någon gång kallat bollen för världens bästa leksak. Rätt. Men enligt mig är den så mycket mer. Bollen framkallar lustfyllda känslor hos människor, oberoende av var i världen de befinner sig. Bollen skapar ordlösa möten, emotioner och fascinationer. I all sin enkelhet bidrar bollen således till komplexa och gränsöverskridande relationer och upplevelser.
För att avslutningsvis gå ifrån denna högtravande anda som texten plötsligt utvecklats till, återgår jag till ett exempel på en situation där det med all tydlighet framgår att jag är för evigt uppslukad i ett bollberoende. Tänk er en sportaffär. Stora korgar med läderdoftande små bollhav. Jag försöker bete mig någorlunda uppfostrat, men det slutar ständigt i att frestelsen blir för stor, jag tar upp ett exemplar, tricksar, kastar. Då har jag bara boll i sinnet.