På nyhetschefens skrivbord står en askkopp där det alltid tycks ligga en rykande cigarett på kanten. Gardinerna är gulnade av nikotin.
Polisradion utanför reportrarnas rum knastrar. Ibland blir det skarpt läge och blåljusreportern kastar sig i bilen. Han har något som kallas mobiltelefon i den. Den går att ringa med fast den inte är inpluggad i ett jack i en vägg, och den sitter ihop med en stor låda som står mellan framsätena.
Vi har precis sagt adjö till skrivmaskinerna och fått datorer. Stora bumlingar till bildskärmar med flimrande bokstäver. Nattchefen Kalle är barsk och lär mig massor. Som att det måste in ett "år" framför ett årtal som ska inleda en mening och att det enda som kan "gå av stapeln" är en båt.
Flera av oss bor i tidningshuset och lever och andas vår arbetsplats. Det är en annan tid. En tid några år efter den nattliga tt-flashen klockan 00.20 den 1 mars 1986, om händelsen som liksom formade det Sverige som kom sen: "Olof Palme död".
Det är också en tid några år före en annan händelse som än i dag skakar om. Första telegrammet den 28 september 1994, klockan 01.31: "Färjan Estonia befaras ha sjunkit söder om finska Utö."
Ytterligare en ohygglig TT-flash, klockan 05.42 den 26 december 2004: "Många turister saknas efter att enorma flodvågor svept in över semesterorten Phuket i södra Thailand."
Det har gått mer än ett kvarts sekel sedan jag första gången satte min fot på en redaktion. Det har blivit många dramatiska TT-flashar, men det är länge sedan de kom på papper. Världen har förändrats liksom förutsättningarna för mitt yrke. Framtidens människor kommer inte att känna igen doften av trycksvärta. Men reporterns hantverk är detsamma: att formulera och förmedla nyheter och reportage, träffa människor och jobba för läsarna är kärnan i jobbet. Allt är sig likt och inget är sig likt. Det är okej. Det är numera dessutom rökfritt. Och det är fortfarande spännande. Jag lär mig något nytt varje dag. Gott så.