Först skådespelerskan Kim Anderzon och nu i veckan fotbollsspelaren Klas Ingesson, båda uppskattade och hyllade.
Det känns så orättvist att människor som borde ha många år till att leva inte får chansen att fortsätta vara med oss här på jorden. Båda dog av cancer, Kim Anderzon hade armbandet "fuck cancer" runt handleden. Om Ingesson hade det vet jag inte, men han visste att han skulle dö och några av sina legendariska lagkamrater hälsade på hemma vid sjuksängen för att säga farväl dagen innan han dog.
Kim Anderzon samlade ett 70-tal vänner och kollegor på en krog i Stockholm fyra dagar före sin död för ett känslosamt avsked. Hade du klarat att ta avsked så? Jag hade nog klarat att göra som Ingesson, men inte att gå på mitt eget begravningskaffe.
När min mamma dog ramlade jag ned i det mörkaste av mörka hål. Sorgen slet i mig och jag tappade fotfästet. Jag var oförmögen att äta, tänka klara tankar och formulera mig. I dagar, veckor och månader levde jag i dödsskuggans land, men kravlade mig så småningom upp igen.
Det är länge sedan mamma dog. Jag var 16 år och hade aldrig upplevt döden på nära håll tidigare. En del av mina vänner drog sig undan, visste inte ur de skulle möta mig i min sorg, några fanns där vid min sida hela tiden. Höll mig under armarna när benen inte bar, satt tysta och lät mig berätta och hade tålamod med mina humörsvängningar.
Med åren mattades sorgen av, men saknaden finns fortfarande kvar.
Flera år efter att mamma dött träffade jag i arbetet en psykolog vid namn Solveig Cronström Beskow. Jag skulle göra ett temanummer om sorg inför allhelgona för Göteborgs-Posten och ramlade över hennes bok "Sorgens många ansikten". En bok som jag önskat att någon satt i händerna på mig när min sorg var akut.
Boken handlade om många olika sorters sorg, inte endast den som vi vanligtvis tänker på när en människa dött, utan till exempel också sorgen när hunden dött, eller när partnern vill skiljas.
I samma temanummer intervjuade jag också en präst och frågade honom:
– Är livet starkare än döden?
– Ja, svarade han och hans blick sökte ett stadigt tag i mina ögon. Allhelgona handlar om hoppet. Fast man kanske inte tror det när sorgen är som störst, så finns det ett liv bortom döden, det finns fortsatt glädje och framtidstro. Det tar tid att nå dit och man behöver prata om sin sorg, så att den inte "fryser inne".