Dels har jag inte sprungit sedan i våras, dels hade jag för första gången i mitt liv en kamera på huvudet. Mikrofonen satt där den skulle och kameran följde huvudet. Jag fick titta till puffen som skyddar mikrofonen från brus några gånger men på det stora hela gick vansinnesfärden bra.
Det är nog vad jag hade sagt att det var om någon för ett halvår sedan berättat för mig att jag skulle springa ett lopp på arbetstid, med kamera på huvudet. Som sagt är jag inte särskilt sportig av mig. Min kärlek till löpning började som så mycket annat med en kärlek till alla nya färgglada fräcka löparskor som kom ut i butikerna. Att de sedan gick att matcha med olika linnen och löpartights fick intresset att blomma upp rejält.
Sedan satt jag där, med nya kläder och nya skor. Utanför fönstret regnade det, snöade det eller var strålande sol. Det spelade inte så stor roll. I vilket fall fanns det många saker jag hellre ville göra än att ge mig ut i löparspåret.
Under hela min uppväxt har jag lärt mig att man inte ska låta sig påverkas av grupptryck. Men det var nog precis det jag gjorde när jag helt plötsligt gav mig ut någon gång i veckan.
Det var jobbigt, svettigt och gjorde oftast lite ont efteråt. Men jag stretade på, med en peppande vän bredvid och den bästa musiken jag kunde hitta i öronen. Rundorna blev fler och längre och stegen blev lättare och snabbare.
Jag springer fortfarande inte fort, och helst inte långt. Däremot kan jag uppskatta känslan av att komma tillbaka från en riktigt svettig löprunda.
Så kände jag det nu, när jag kom runt hörnet vid Stortorget och såg mållinjen. Kameran skumpade lite på huvudet, mikrofonen hade registrerat alla flåsningar, stön och svordomar under de 35 minuter jag varit ute och benen värkte ända upp i låren.
Men vilken känsla det är när man äntligen korsar mållinjen!
Jag stannar upp och sätter händerna på knäna, ser ut som en tomat i ansiktet och svetten rinner från varenda por i kroppen.
Det var jobbigt men jag gjorde det ändå. Jag tog mig runt. Inte på bästa tiden och inte med det snyggaste löpsteget men jag tog mig i mål i min egen takt. Jag kanske inte har det svåraste jobbet men i dag hade jag definitivt det jobbigaste.