Packa, städa, rensa, fixa, planera, säga upp, teckna nytt, välja tapeter och packa lite till. Bara tanken ger mig rysningar.
Det är få saker i livet som är förenat med sådan press och stress som en ny bostad. Vuxenvärldens måsten med räkningar och annat tjafs blir man ju så illa tvungen att vänja sig vid. Men när hela ens jävla hem ska flyttas ställs allting på sin spets på ett obehagligt sätt.
Kanske är jag ensam om att känna såhär. Kanske ska man börja packa i "god tid" och ta tillfället i akt att rensa ut lite gammalt skräp, med ett leende på läpparna. Den helylletanken ger mig om möjligt ännu värre rysningar.
Nåja, det löser sig.